Det var som ett krig – jag kapitulerade

Kärleken.

Det är väl så allt börjar.

Jag var tjugo år och hade aldrig varit i Stockholm. Varför skulle jag resa dit? Jag bodde utomlands i en värld som hade all dramatik jag letat efter, hade växt upp i Skåne med tillgång till Köpenhamn, huvudstaden jag betraktade som min.

Så blev jag förälskad.

Hon bodde i Stockholm.

Och hela mitt liv gick ut på att ta mig dit jag aldrig tänkt åka.

Jag fixade jobb, fast tjänst på ett lager i Farsta, packade och tänkte att resten ordnar jag på plats.

Herregud.

Jag visste hur jag skaffade ett billigt rum i Kairo. Men hade inte en aning om hur Stockholms bostadsmarknad fungerade, om att det kriget var så mycket hårdare på den asfalt där jag nu försökte hitta hem.

Den första tiden sov jag på golvet i ett kök på Kungsholmen. Sedan på ett annat golv där nattens sista glas ställdes på bordet strax före gryning och jag – i sovsäck under bordet – strax skulle stiga upp för resan till lagret. Sedan på ett härbärge för män, sovsal i city med plats för femton och varje dag bära bagaget till och från jobbet. På kvällarna dansade jag inte på Café Opera, satt inte i biosalonger eller vid vita dukar på restaurang, jag hade ett annat kvällsnöje – knacka på stängda dörrar och vädja, hota, vädja lite till – helt enkelt söka bostad.

Så blev det, en alldeles vanlig dag, min tur. Ett svar på annonsen om andrahands-lägenhet. Jag sprang dit. Han, innehavaren, visade mig runt. Jag log. Ett rum och kök – en ny värld. Han, innehavaren, la fram kontraktet. Jag log. En underskrift – min värld.

Men just som jag skulle signera, drog han undan det. ”Mer”, sa han. ”Mer vad”, sa jag. ”Mer pengar”, sa han.

Nu var det han som log.

Han ville ha motsvarande tre månadslöner i sign-on-bonus utöver att låta mig bo i hans lägenhet för fem gånger hyresbeloppet. Om inte, förklarade han, fanns det fler i kö, redo att betala och flytta in.

Jag var helt slut, orkade inte sova under fler bord eller ovanpå ryggsäcken i sovsalar. Jag tog ett banklån och kapitulerade i kriget jag äntligen förstått mig på.

Kärleken? Den tog slut. Men jag bor kvar i Stockholm och följer nu min son som letar bostad i en verklighet som blivit ännu lite skitigare.