Ensam hemma inget för mig
Jag har nog alltid sett mig själv som ensamvarg, även som ung. Någon som trivdes bäst när hon fick sitta i ett hörn och läsa, som hellre lekte med en väninna än med flera i grupp, som ville resa och tågluffa på egen hand – och som verkligen såg fram emot att flytta hemifrån och bo ensam.
Men när jag tänker på min första egna bostad, en liten etta dit jag flyttade knappt fyllda sjutton år, minns hur det kändes och jämför med hur jag bott sedan dess, så märker jag att självbild och verklighet inte överensstämmer.
Det där ensamboendet var en anomali, en ovanlighet och ett boendesätt som varken funnits förr eller senare.
Lägenheten längst ned i hyreshuset på det dammiga St: Eriksplan hade varken kök eller badrum. Jo, de fanns, men utan golv och inredning. I köket stod i stället en kokplatta på ett skrangligt bord medan kylvarorna hängde i en plastpåse utanför fönstret.
Till toaletten och duschen fick man balansera på utlagda träplank. Så något hem kändes det aldrig som, även om jag släpade dit Billy-bokhyllor och dundrade på med Nina Hagen i högtalarna. Mest var det en förvaringsplats och ett bra ställe att ha möten i för att planera aktivism och upptåg med feministiska kompisar.
Så trots att jag kunnat få förstahandskontrakt om jag bott kvar, bar det snart iväg. Först till ett kvinnokollektiv i Nacka och sedan till ett anarkistiskt dito i Fruängen. Efter en kort passus i en tvåa i ytterligare en Stockholmsförort hamnade jag åter i den stora familjevåningen i city. Pappa flyttade ut och jag in. Och där har en strid ström av inneboende, släktingar och vänner passerat – liksom en och annan partner.
Jag har alltid tänkt att jag inte fäste mig vid ettan på St: Eriksplan för att det var jobbigt att bo utan ordentligt kök och badrum, men nu undrar jag om det inte snarare hade att göra med dess litenhet. Där gick det inte att vara ett myller av folk. För även de tider jag bott utomlands har jag varit omgiven av andra. Det har varit fastrar i USA, ockuperade hus i London, minimala hyresrum i tjusiga Sydneyvillor eller älskare i Rom och San Francisco.
Men ändå. Som författare behöver jag lugn och ro. Stillhet och tystnad. Men det verkar som om jag bara kan få det när jag vet att på andra sidan dörren finns folk, liv och rörelse.
Jag undrar därför över den betydelse vi tillskriver den första ”egna” bostaden – en slags rit de passage till vuxenheten. Men är det inte genom andra som vi blir till? Och är det inte genom dessa andra som vi vågar vara ensamma?
