Fattiga försvann – surdegarna flyttade in
Det Stockholm jag en gång flyttade till finns inte kvar. Det låter storslaget, Ivar Lo-aktigt eller Fogelströmskt. Men det är sant och det har gått fort.
I just de kvarter på Södermalm där det nu trängs surdegsbagerier, gallerier och medelinkomsten stigit med hundra procent bodde jag när jag lämnade Hälsingland som artonåring. Slumpen gjorde att jag hamnade i ett så kallat barnrikehus, byggt och bekostat av en adelsfröken på 20-talet i syfte att rädda de fattiga barnfamiljerna som trängdes i Vita bergens dragiga söderkåkar och ge dem små men sanitära bostäder med centralvärme, rinnande vatten och badinrättning i källaren.
Tiden var såklart en annan, men en särpräglad stämning och vissa siftelsestadgar dröjde sig kvar. Regelverket gjorde att jag räknades som hemmavarande barn i andrahandslägenheten och därför hade rätt till egen bostad i fastigheten. Jag fick alltså en vindskupa med utsikt över parken, litet kök och badrum, men billigt och charmigt. Varje vår fick jag ansöka ur stiftelsens semesterfond och kunde på så sätt bekosta en resa till rockfestivalen i Roskilde. Och i källaren drev Berit ett bibliotek för hyresgästerna som var öppet två kvällar i veckan. Det fanns till och med en budget för nya inköp.
Grannarna var av skiftande slag. En kvinna drev privat tvätteri i vår gemensamma tvättstuga, en annan barrikaderade sig i lägenheten på flykt undan sina demoner och upplevde varje suck från värmesystemet som så störande att hon konstant hamrade på väggar, tak och rör med stekpannor och andra tillhyggen. När hon dog kikade jag in och såg en deformerad grotta, inte en färgflaga fanns kvar på elementen.
Söder var en arbetarstadsdel fortfarande, ännu inte gentrifierad. Mjölkbutiker, frukostkaféer och syltor kantade gatorna. Pensionärer och alkisar nötte trottoarerna. Jag bodde där under hela nittiotalet och såg förvandlingen, hur invånarna sakta byttes ut, hur ägandet och den stigande marknaden förändrade ön. Så småningom flyttade jag hem till Hälsingland igen.
Ibland går jag genom mina gamla kvarter igen och undrar om misären verkligen försvann, eller om den bara flyttade någon annanstans.
