Först efter 70 fick jag egen lägenhet
Jag var sex år när jag fick mitt första egna rum. Det låg på nedre botten i en stor villa vid Osbysjön. Det var ett paradis. Här läste jag läxor, ritade pappersdockor, fnittrade med kompisar, provade läppstift och frisyrer, hånglade med pojkvänner, översatte latintexter, böjde franska verb och läste romaner till långt in på natten. När jag fyllde nitton tog jag studenten och flyttade ut. Nu visste jag hur ett eget boende skulle se ut!
Nästa bostad låg i Lund. Det var en etta högst upp på vinden i ett gammalt hus på Kattesundsgatan mitt i centrum. Toalett och rinnande vatten ute på svalen. Inga kokmöjligheter och ingen dusch, men vem brydde sig? Inte jag. Dusch och bad tog jag i stora simhallen och middag åt jag varje dag på konviktoriet (en subventionerad matbespisning för studenter).
Det var längesen. 1953 närmre bestämt. Jag hade långa vida kjolar och en jacka som satt åt i midjan, det kallades ”the new look” och det var Dior som var upphovsman. Men mamma som sytt. Och nästan varje helg reste jag hem med tåget och fick mammas goda mat, pappas välkomna fickpengar och tvätten lämnad till nästa gång. Det var ett perfekt boende.
Sen kom alla de andra stadierna i mitt liv. Storstadsbo i villa på vintern. Och lantis i torp på sommaren.
Småbarnsmamma. Skolbarnsmamma. Tonårsmamma. Akademiker på litt. vet. Journalist. Regissör. Dramatiker. Gift och skild. Gift och skild. Olika behov vid olika tidpunkter. Nära till skolan. Nära till bussen. Nära till vänner. Nära till jobbet. Nära till skog och sjö.
Men för fyra år sen, just när jag fyllt sjuttio, så kom den till sist. Min första riktiga egna lägenhet. Det är en jättestor hyresrätt på sjätte våningen med öppen planlösning. Den har stora höga fönster åt öster, söder och väster, vilket ger mig det vackraste ljus jag någonsin levt med. Jag ser takåsar, jag ser kajornas fantastiska molnformationer när de drar fram i skymningen. Jag ser alla upplysta fönster i husen mittemot och jag ser blånande berg och stjärnhimmel och måne och de ljuvligaste soluppgångar. Den här lägenheten ligger dessutom mitt i en stor stad. Jag kan gå till allt jag vill nå. Eller ta buss och spårvagn. Eller taxi. Kulturen inom gångavstånd. Barn och barnbarn inom gångavstånd.
Och när regnet öser ned behöver jag inte ligga sömnlös av oro för att det ska regna in och bli vattenskador på golvet och karmarna måste målas om. Det är inte jag som har ansvar för huset. Nu reser jag med lätt bagage. Ingen stor vind full med överflödskonsumtion, ingen källare med bråte. Det känns ofta som om jag var tillbaka i den där underbara tiden när jag låg vid universitetet i Lund. Och allt jag hoppas är att jag ska kunna bo här tills det blir dags för den ”sista bostaden”. Så om ingen förskingrar pensionskapitalet och ingen anser att bara bonusmiljonärer ska befolka våra innerstäder så kanske det går vägen.
