Jag älskade Hornsgatans fulaste hus

Jag var bara 16 år när jag flyttade hemifrån. Den hyreslägenhet jag bott i med familjen i Stockholm byttes till två mindre, varav jag fick den ena. En etta på Hornsgatan 117 – Hornsgatans fulaste hus. Men bakom den sorgligt brunaktiga betongvarelsen med loftgångar öppnade sig Drakenbergsparken och Tantolunden. De platser som just då betydde mest av allt för mig, och för min hund, collien Ida, som jag tog med mig till det nya hemmet.

Ni förstår, lägenheten vi bytte bort var stor och fin och låg på Valhallavägen. I utbyte mot den hade jag kunnat få något tjusigare än den bruna betongen. Kanske något från sekelskiftet, med kakelugn? Men jag har aldrig varit förtjust i kakelugnar. Och jag längtade hem. Vi hade bott i Drakenbergsområdet i sex år innan vi flyttade till Valhallavägen, och om jag nu skulle bo ensam ville jag bo där jag tyckte att jag hörde hemma.

Jag älskade den lokala affären Högalidshallen, den depressiva stämningen kring gatstumpens ölpalats och gatukök, smutsen på fasaderna, den hårda trafiken. Och 4:ans buss, med vilken jag åkt till och från Eriksdalsskolan när jag gick i mellanstadiet och bussen hette 54:an.

Min lägenhet hade sovalkov, badkar och ett litet kök. Och balkong! Ibland försökte jag sova på balkongen, eller i badkaret, för omväxlingens skull. Men det blev lite väl hårt efter någon timme.

Jag gick ut med hunden, lät henne bada i Årstaviken om det var sommar. Jag jobbade på biblioteket vid Medborgarplatsen och var mycket duktig hela dagarna. Men när jag kom hem sparkade jag in elräkningarna under byrån i den rödmålade hallen, för jag var så ung. Om kvällarna tittade jag på mina favoritfilmer på vhs. ”A chorus line”, ”Exorcisten”, ”Jönssonligan 4”, där Stellan Skarsgård spelar en man som är ledsen för att han är mellanbarn. Efter några år fick jag in CNN, och kunde se Larry King, följa prinsessan Dianas död och de amerikanska presidentvalen.

Genom alla år i den lilla lägenheten hade jag en granne som periodvis borrade så det skallade genom hela huset. Vem var det? Vägg i vägg med sovalkoven stod närbutikens läskkylskåp och brummade om nätterna. Fortfarande kan jag höra ljudet om jag blundar. Men jag älskade Hornsgatan 117, och när det var dags att skiljas från lägenheten pussade jag den röda hallväggen adjö.