Jag bär med mig Isons ord i hjärtat
Förra våren hade jag förmånen att under några dagar få prata bostadsfrågor med rapartisten Ison Glasgow. Tillsammans besökte vi flera hundra gymnasieelever i Vänersborg och Trollhättan.
Vårt samtal kretsade en hel del kring hans år som hemlös. Hur han ofta inte visste var han och hans mamma skulle sova när natten kom. Hur det känns när andra människor går förbi, och inte ens ser den som sitter på marken. Och den ständiga känslan att man som hemlös och fattig betraktas som oönskad och som smuts.
Sedan dess bär jag ständigt med mig Isons berättelse i hjärtat.
Extra starkt känner jag den inom mig när jag pratar med politiker om att barn inte ska vräkas, att andra barn inte ska behöva uppleva det som Ison gjorde.
För tyvärr vet vi att barn i Sverige fortfarande hamnar i hemlöshet.
Det är när man tänker på dessa barn som man på allvar inser att bostaden inte kan betraktas som vilken vara som helst. Att ha någonstans att bo, att ha ett hem att kalla sitt eget, är en mänsklig rättighet.
Men rätten till ett eget hem gäller inte bara små barn, den är lika nödvändig när barnen blivit stora. Det är bara så barn kan bli vuxna på riktigt. De måste få pröva att ta eget ansvar och bli självständiga.
Nästan alla unga vuxna som jag känner bor i andra hand eller hemma hos sina föräldrar. Och tro mig, det finns nog inget som tär så mycket på en relation mellan föräldrar och barn som när man tvingas till ett gemensamt boende, trots att barnen kanske både har jobb och studerar.
Det vet jag av egen erfarenhet.
När mina barn har behövt bo kvar hemma längre än de borde eller av olika skäl flyttat tillbaka hem igen frestar det på.
Barnen är det bästa och finaste som finns, naturligtvis. Men när de blir vuxna måste de få pröva sina egna vingar. Det är svårt att skapa ett självständigt vuxenliv när mamma och pappa sover i rummet bredvid. Det är lätt att falla tillbaka i sina gamla roller. Som förälder kommer jag på mig själv med att jag frågar mitt vuxna barn om när hon kommer hem. Den frågan fick de ju alltid när de bodde hemma som unga. Och barnen blir på något märkligt sätt tre år igen och klarar inte av att hänga upp sina kläder eller att ställa in disk i diskmaskinen.
Bostadsbristen låter ibland som om den bara handlar om bostäder eller avsaknaden av tillräckligt många hus att bo i. Men mitt i bostadskrisen befinner sig människor. Det är deras liv som påverkas. Det är allas våra liv som påverkas.
Många tvingas bo trängre än de borde, stora barn tvingas bo kvar hemma och både de ungas och föräldrarnas vuxenliv sätts på vänt.
Ibland undrar jag om politikerna verkligen ser och förstår vad som händer i människors liv.
Så för att få dem att förstå tänker jag fortsätta berätta om Ison och alla andra barn som drabbas. Jag tänker fortsätta berätta om Kim som tvingas bo hemma hos sin mamma och pappa med sin pojkvän Daniel, om alla familjer som bor alldeles för trångt för att ha ett hälsosamt familjeliv.
