Jag gick på krogen och lånade till hyran

Ja det var ett tag sedan, den första egna bostaden i gårdshuset på Rörstrandsgatan 2, ni vet huset som hyser Handelsbanken på S:t Eriksplan.

När Eldkvarn flyttade till Stockholm 1972 etablerade vi oss först i ett kollektivboende i en villa i Edsviken. Sedan hamnade jag i en studentlägenhet på Rinkebysvängen i Rinkeby med min dåvarande flickvän. Så blev det ny flickvän och en lånad lägenhet på Själagårdsgatan i Gamla stan. Där bodde vi ett bekymmerslöst och härligt år innan ägarinnan till min stora förvåning ville ha tillbaka lägenheten – vilka människor det finns!

På den tiden, i mitten av 70-talet, fanns det en slags bostadsbutiker i Stockholm som förmedlade andrahandslägenheter. Det var hur lätt som helst att fixa ett boende i innerstan. Man gick in i en butik och fem minuter senare gick man ut med ett andrahandskontrakt på fickan, i detta fall alltså en tvåa på cirka 75 kvadrat för 220 kronor i månaden på Rörstrandsgatan, porten bredvid den nu så populära kaffebaren Mellqvist.
Vi bodde på första våningen och hade dusch i källaren. Alla bostäderna i gårdshuset var förmodligen gamla tjänste-bostäder till de människor som en gång passade upp på de bättre bemedlade som levde i paradvåningarna ut mot S:t Eriksplan och Rörstrandsgatan.

Även åren här var relativt bekymmersfria även om det var fattiga år. Vi hade ingen tv den första tiden, man åt bruna bönor utan fläsk eller falukorv, ägde inte ens en cykel. Men en karaff rödvin eller två, kunde man unna sig ganska ofta, förslagsvis på restaurang Slavia som låg i andra änden av gatan mot Karlbergs slott, och om man ändå var på krogen så kunde man ju passa på att låna pengar till hyran av någon som just då var på grön kvist. Många gånger var det nog min sparsamme bror som fick dra upp plånboken. För så var det, man kunde fråga sin bordsgranne om lån till hyran, tänk er det i dag, ”jo jag undrar om du kan låna mig till månadsavgiften och amorteringarna/avbetalningen av banklånet för min bostadsrätt?”. Skulle inte tro det, va!
Under oss bodde två raggare som spelade hög musik och var fulla i tid och otid. En dag ringde de på dörren och gjorde anspråk på en förgylld spegel som hängde i hallen, de hävdade att det var deras. Vi vägrade att lämna den ifrån oss och som straff plågade de oss med ännu högre raggarmusik.
Det var en fin lägenhet, hallen målade vi knallblå, köket var illrött, vardagsrummet var grönt, sovrummets kulör minns jag inte så det var nog vitt och det var högt till tak. Så småningom, några dagar före julafton 1979, damp en postanvisning från Stim ned i brevlådan på 65 000 kronor. Då hade jag tillbringat hela dagen med att vandra runt på Stockholms gator, mellan Frälsningsarmén, Filadelfiakyrkan och liknande institutioner och försökt tigga mat och pengar. När jag kom hem låg avin där. Jag löste ut den, åkte ned till Åhléns och köpte en liten tv. Se, det var väl en fin julsaga?.