HemHyra.se använder sig, precis som flertalet andra webbplatser, av cookies för att förbättra servicen för er besökare. Läs mer om Cookies

Emma Hamberg, Författare och serietecknare.

Jag har ett hål i mitt hjärta

​Jag har alltid letat efter det där perfekta boendet. Det där huset, gården, lägenheten, husbåten, svinalängan, hyddan som ska fylla upp det där lilla hålet i mitt hjärta. Bo-hålet. Ett hål som alltid går och suktar.

Som sextonåring bytte jag stad. Lämnade radhuset i mexitegel och orange panel, mina föräldrars trygga famnar samt min rosa tulpantapet för 17 kvadrat med kök i en garderob och diskho i duschen. Jag bara grät där. På de där 17 kvadratmetrarna. Längtade hem så att hjärtat höll på att brista. Men gråten tog slut, gråt brukar göra det. Så även den här. Efter det drack jag mest Kir på de där 17 kvadraten, lyssnade på patetisk proggmusik och pussades i massor. Det var väldigt mycket trevligare.

17 kvadrat blir trångt när man plötsligt blivit två. Men ett ruckligt gammalt hönshus två mil utanför staden är gratis och riktigt fint om man bara målar lite vitt. Riktigt fint var det en sommar. Riktigt förbaskat kallt blev det när höststormarna slet i det lilla veka hönshuset. Och riktigt jobbigt blev det med alla möss och snokar som i generationer flyttat in i hönshuset när kylan anländer. Så möss plus ormar fick stanna, vi människor flyttade.

Hamnade som inneboende hos en kvinna. Nej då, hon skulle inte bo i lägenheten, hon skulle bo ett halvår i USA, så hela lägenheten skulle bara vara vår. Ja, det lät ju bra. Synd bara att hon tydligen inte fick nåt visum till USA, om hon nu över huvud taget hade tänkt åka dit från första början. Så jag, min pojkvän och den där kvinnan delade lägenhet. Och vår mat delade kylskåp med hennes stinkande oliver. (Herregud, vad var det för oliver som stank så övermåttan gräsligt? Det måste ha varit oliverna från helvetet.)

En natt vaknade vi av att hon stod i hallen, med slimmade tigertights, mintgröna pumps och två främmande män. Hon skulle tydligen till Karlstad för där hade hon ”lite business to do”. Vad man nu har för business ”miss i nassen” iförd tigertights …

Och så här har jag fortsatt. Flyttat mest hela tiden. Precis bott in mig på ett ställe, fått nys om något nytt och dragit vidare. Mina barn firade sina fem första födelsedagar i nytt hem varje år. Mina tvillingdöttrar föddes i en tvåa på Södermalm, lärde sig gå i ett större schabrak i Vasastan, började prata i ett gammalt skrutthus mitt i skogen långt bort från ära och redlighet.

Cyklar fick de när de bodde i trång liten trea i Birkastan (där föddes även lillasyster) och egen nyckel fick de här, i vårt gamla trähus i förorten. Här blev vi kvar. Eller rättare sagt, härifrån vägrar mina barn att flytta. De stormtrivs. Man flyttar inte gärna på barn som stormtrivs. Men man kan ju alltid flytta inom sin egen förort … Det dör inga barn av (men kanske föräldrarna, när de inser att de samlat på sig sju ton jox i sin alldeles för stora källare …).
Copyright © Hem & Hyra. Citera oss gärna men glöm inte ange källan.