”Jag låg där som ett levande lik”

Hejsan mamma! Hejsan pappa! Nu tar jag min fina kappa och …

Jag stod i vår hall i Stockholm med en resväska. Jag skulle till Lund och läsa på universitetet.
Mamma: Men var ska du bo lilla vän?
Iväg till Stockholms central. Äntligen flytta hemifrån. Nånstans måste det finnas en säng.

När vi gled in på Lunds central fick jag med mig läderväskan och handväskan. Jag var aderton år och hade tagit studenten några månader tidigare.
Jag stod och stod. Tills det kom en frälsare. Harry hette han.
– Har du nånstans att bo?
– Nää.
Harry visste ett rum så vi gick iväg. Han tog resväskan på pakethållaren. Till slut kom vi fram till ett italienskt palats.
– Detta är lufthopperiet, sa Harry som viste allt.
– Jag ska gå in och höra mig för, fortsatte han.

På en skylt stod det Institutet för sjukgymnastik.
– Jag har hört med majoren, sa Harry när han kom ut. Det var Major Thulin som drev denna yrkesutbildning, som samtidigt var internat.
– Jag ska bara höra med fröken Anna. Hon bor i en egen våning. Hum hum.
Fröken Anna stod majoren synnerligen nära. Så mycket fattade jag.
Hon kom ner och granskade mig. Skulle jag smälta ihop med de fina flickorna från Skånes alla slott och gårdar?

Jag fick ett vackert rum som vätte mot en skön innergård med gräs och blommor.
En stor gallergrind höll obehöriga på avstånd från detta paradis.
– Jag tar väskan, sa Harry. Jag ska låsa upp.
Inga herrbesök på rummet. Som fröken Anna förbjudit. Skulle hon säga.
Precis intill låg Thomanderska studenthemmet. Det var bara till för pojkar som studerade teologi. Det var avskilt från lufthoppornas rum med en stor fet mur.-

– Tänk på en sak, sa Harry. Att alla som bor på Thomanderska har nycklar till alla lufthoppors rum. De går i arv. Stäng fönstret på natten. 

Jag: Va?

Därmed försvann Harry. Han hade föreläsning. Jag ropade Tack!!! men hörde han det?

Det var varmt på vårnätterna.
På natten ställde jag upp fönstret. Det tog väl några dagar så var de där. Tre studenter.
De hade plockat blommor i stans alla planteringar. Tjogvis. De tyckte jag var värd all skönhet Lund bjöd på.
Snabbt hoppade de in genom fönstret. Jag låg förstummad och livrädd i min säng. De tre sammansvurna täckte min kropp med blommor. Jag kved.
–Vi måste vattna, sa dom.
De hade med sig hinkar med vatten som de hällde över blommorna och mig.
– Blubb blubb, sa jag, som en fisk i ett akvarium. Vad skulle jag säga?
Sen försvann de i strömhopp.

Jag låg där som ett levande lik. Men vad gjorde det? Jag hade kontrakt på min första egna bostad. 75 kronor i månaden kostade den.