Jag var inte mogen att bo själv

Jag har jobbat som polis i 22 år och jag har sett många slitna lägenheter. Men ingenting går upp mot den lägenhet jag flyttade in i två månader efter att jag hade fyllt arton år, våren 1986.

Det var en liten lägenhet på tjugonio kvadratmeter på nedre botten på Södermalm i Stockholm, pytteliten toalett, pytteliten hall och en pytteliten kokvrå. En garderob hade gjorts om till dusch och lägenhetens enda fönster vette ut mot en mörk bakgård.

Det var en mörk och dyster kvart. Och nedgången.

Men den var min. Och det var ett förstahandskontrakt. Den kostade niohundra kronor i månaden och vad mer kunde en tonåring som gick sista året i gymnasiet begära?

Jag var den enda i klassen som hade egen lägenhet och den blev som en fritidsgård för mig och mina kompisar, och eftersom den redan var så nedgången gjorde det inget att väggarna fylldes av klotter. De matchade bara affischerna på halvnakna tjejer och läskreklamen.

Det första jag köpte var en tv med fjärrkontroll. På den här tiden var tv med fjärrkontroll exotiskt. Jag slog också till på en begagnad toppmatad videobandspelare.

Sedan öppnade jag ett konto på Ikea och köpte soffa, säng och ett litet matbord med tillhörande två röda fällstolar i plast.

Jag var naturligtvis inte mogen för att bo själv. Den lilla köksbänken fylldes snabbt av disk, det låg tomma toarullar över hela golvet på toaletten, under sängen var det fullt av damm och jag tror inte att jag någonsin städade duschen.

Så här nästan trettio år senare minns jag inte hur jag löste tvätten. Det låg kläder överallt eftersom jag inte hade någon garderob, rena som smutsiga.

Allt eftersom köket belamrades av disk löste jag matfrågan genom att köpa middag hos grillen som lämpligt nog låg i samma hus. Naturligtvis helt galet för såväl ekonomin som för hälsan.

Varannan helg jobbade jag på en hamburgerrestaurang men efter ett tag fick jag ändra det till att bli varje helg. Det jag inte hade räknat med när jag flyttade hemifrån var de extrakostnader som tillkom, såsom el, vatten och telefonräkning. När inbetalningskorten damp ner på hallmattan hade jag naturligtvis inga pengar att betala dem med.

Jag var helt klart inte redo att bo själv. Men där och då kändes det rätt, och förhoppningsvis tar jag med mig de erfarenheterna när mina egna barn en dag ska fly boet.

Då ska det bli inspektion en gång i veckan.]