Min far skulle varit vettskrämd
Vad är egentligen den första bostaden?
Inackorderingsrummet på Roslagsgatan – där den unge studenten inhystes i ett rum längst in våningen och fick tassa försiktigt; först genom ett vardagsrum (fullt med sköra pryttlar som lätt kunde åka i golvet) och sen förbi den nyfikna hyresvärdinnans sovrum?
Eller var det studentbostaden på Lappkärrsberget, där den unga familjen fick yrsel av de prickiga tapeterna? Eller kollektivet i diplomatvillan i Djursholm, där åtta vuxna och fem barn försökte göra allvar av teorin om vars och ens förmåga efter vars och ens behov?
Det här var ju längesen, i en tid då tanken på den första, riktigt egna bostaden var avlägsen. Det fanns ju så mycket annat som kändes viktigare.
Dock – när verkligheten hann ifatt gjorde den det i form av ett snickarglädjehus på en tämligen vildvuxen tomt i Danderyd, där barn kunde springa fritt, hitta kamrater i husen omkring och där avståndet till dagis, skola, idrottsplats och pizzabagare aldrig var längre än kort gångavstånd.
70-tal. Jag minns den tidens färger. Skumgummifåtöljer från Ikea i orange. Vi målade köksmaskinerna röda och entrén grön. Det dyraste vi hade var en finsk kopia av riktiga chesterfieldmöbler. Det var min första riktiga egna bostad. Jag åker förbi där ibland fortfarande. Huset ser nästan likadant ut.
Vad huset kostade? Minns inte säkert. 280 till 300 nånting. Minns däremot kontantinsatsen. 40 000! Hiskliga pengar i en tid då månadslönen låg på 4 300 kronor. Svärmor fick bidra med ett lån som aldrig betalades tillbaka.
Men om det var en annan tid så var det ändå en tid som dominerades av tron på ständig tillväxt. Oljekrisen hade ännu inte slagit till, rekordårens idéer om folkhemmet och välfärdsstaten låg som en ideologisk överbyggnad i all samhällsdebatt. Tanken på att satsa stora pengar på bostad, amorteringar och lån höll mig aldrig vaken på nätterna. Det skulle nog ordna sig.
Och i dag?
En annan tid.
En bostad åt ungarna är nog en återkommande huvudvärk för de allra flesta föräldrar. Hälften av landets kommuner har brist på bostäder åt unga, i storstäderna är det värre än så. Och den som ändå lyckas hitta något får räkna med att lägga en tredjedel av den disponibla inkomsten på boendet.
Den första egna bostaden är en frihetsfråga.
Men jag minns vad min far alltid predikade: Är man satt i skuld är man ändå aldrig fri. Han förstod aldrig hur jag vågade låna pengar till det där första huset. I dag skulle han ha varit vettskrämd.
