Min lägenhet fick mamma att börja gråta
¨Min lägenhet fick mamma att börja gråta
Av alla de andrahandslägenheter som jag satt min fot i var boendet i Gamla stan det värsta; en liten etta med ett minimalt kök och en ännu mindre hall där det fanns en pytteliten toalett. Sovrummet var bara stort nog att rymma en säng, och fönstret på andra våningen vette ut mot den livliga Västerlånggatan vilket gjorde det svårt att sova om nätterna.
Detta lilla krypin låg ovanpå en sko-affär och vad jag inte visste var att personalen i skobutiken hade egen nyckel för att kunna låna toaletten, men det förstod jag redan första morgonen när jag i panik vaknade av att någon öppnade ytterdörren.
I den här lyan fanns varken dusch eller varmvatten. Jag jobbade vid den här tiden tillfälligt på Chinateatern och kunde duscha där, så för mig kändes det ändå som en ganska bra lösning. Men när min mamma såg hur jag bodde började hon gråta. Efter ett par månader insåg även jag att det inte var hållbart och flyttade därifrån. Jag minns inte exakt var jag hamnade efter det. Det enda jag med säkerhet kan säga är att det inte blev värre.
Att få ett eget hem efter allt kringflackande i andrahandsboende var en fantastisk känsla. Det kändes väldigt vuxet på något vis. En lycka att plötsligt ha sin egen lilla vrå i världen med bara mina prylar omkring mig, mina favoritböcker och min stereo med min favoritmusik. Ett hem som andades ”jag”.
Jag är född i kräftans tecken och vi kräftor sägs vara av den hemkära sorten och även om jag älskar att resa så stämmer det väldigt bra in på mig. Jag tycker om att sätta min personliga prägel på hemmet. Jag blandar gärna arvegods med modernt och sådant jag fått med mig hem från resor världen över.
Mitt första egna hem var 40 kvadratmeter stort vid Södermälarstrand med utsikt över vattnet och Kungsholmen, en utsikt som jag aldrig fick nog av. Jag minns en sommarmorgon när jag lagade frukost, jag hade köksfönstret på vid gavel och så plötsligt landade en stor trut på fönsterbrädan. Jag vet inte vem som blev mest rädd, truten eller jag, men den försvann snabbt när jag skrek rakt ut. Sedan sågs vi aldrig mer.
Det är lite mer än 17 år sedan nu. Jag lämnade Heleneborgsgatan på Söder när jag träffade min dotters pappa och sedan dess har jag bott i Nacka. En vacker dag kanske jag återvänder in till city men just nu trivs jag väldigt bra med närheten till naturen.
