HemHyra.se använder sig, precis som flertalet andra webbplatser, av cookies för att förbättra servicen för er besökare. Läs mer om Cookies

Sara Lövestam, Författare, föreläsare, SFI-lärare.

Minns inte lyckan men lättnaden

Sara Lövestam

Jag ska skriva om min första egna bostad och jag försöker räkna men får slut på fingrar: Vilken var den första?

Var det rummet i Hallonbergen som jag hyrde av pappas elev? Skrubben i Västertorp som jag hyrde av en gammal dam som var mamma till någon vi bodde granne med på åttiotalet? Hon sa åt mig att ha min hummus i dubbla burkar för att den fick hennes kylskåp att lukta vitlök, vilket får mig att avskriva den som ”första egna”, tillsammans med alla de andra rummen jag hyrt. Jag minns den ständiga jakten på bostad, knarriga röster i telefon: ”endast pendlare, vet du vad det betyder?”, den läskige mannen med frågor om min renlighet.

Och så plötsligt ett samtal, det var från min pojkvän som via sin bror fått kontrakt på en etta. Malmvägen, Sollentuna, högt uppe i ett hus som liknade lego. Det luktade kiss i hissen men det gjorde inget: Vi jublade på 21 kvadrat med kokvrå, gick runt och tog på väggarna som var våra egna.

Jag gjorde om mitt skrivbord till diskbänk och sydde en lampskärm, min sambo köpte en uppblåsbar soffa som vi lämnade tillbaka efter en veckas ballongbollande med möbel. Jag minns inte om vi var lyckliga, men jag minns att jag var lättad. Köpte en riktig kyl och frys i stället för kokvråns leksaksvariant. Bodde.

När vi gjorde slut började allt om igen. Hyra del i villa i Fruängen (”Jag såg genom fönstret att det var någon hos dig i går kväll, det kan inte ränna en massa folk här”), dela lägenhet i Björkhagen (bästa rummet, om än belamrat av en professors gamla engelska skrivbord och pärmar), logga in och betrakta en köplats som stod imponerande stilla. Efter några år fick jag en tvåa i Rotebro, där jag på grund av min tidigare relation fått äran att hamna i internkön. Där bodde jag i närmare ett decennium, trots att vänner och jobb var på andra sidan stan. Det var ju ett förstahandskontrakt.

Min första bostad. När jag försöker se den framför mig liknar den mest en mosaik av tanter och familjer, röster, kontakter som räddande änglar, sängbottnar av varierande hårdhet, annonser och tillfälliga trygga perioder.

Jag är inte där nu, men tusentals andra är. Det är en mosaik som sprider ut sig över stan och suger energi från den som drömmer om att sätta upp gardiner. Skruva fast en sänglampa. Bo. 

Copyright © Hem & Hyra. Citera oss gärna men glöm inte ange källan.