Nån jävla censur måste det väl ändå vara!

​Mannen i andra änden av telefonen är allt annat än glad. Skälet är en annons i förra numret av Hem & Hyra för Stockholmsmoderaterna.
Mannen i luren är inte ensam om att reagera mot moderaternas bostadspolitik, även om få vill gå så långt som till censur. Jag pratar med pensionärer som är rädda för att bli utslängda på gatan när deras hyresrätter ombildas och hyresgäster som inte tror ett dugg på alliansens snack om rättvis hyra. En del är sorgsna, andra förbannade.

Maktlöshet är den känsla som många ger uttryck för. Någon som verkligen känt maktlöshet är Sara, 37, i Honduras .Ensam försörjer hon både föräldrar, barn och barnbarn. Hon tvingas tränga ihop sig med sin stora släkt på fyrtio kvadratmeter.
Men nu har hon för första gången chansen till en värdig bostad. Tillsammans med andra i samma sits har hon bildat bostadskooperativ. Och du, kära läsare, kan vara med och hjälpa. Nu startar vi insamlingen Hem utan gränser för Sara och hennes vänner.

Några veckor efter alla telefonsamtal är det den vackraste försommar. På väg till jobbet passerar jag Stadsmissionens natthärbärge för hemlösa, bara några kvarter hem­ifrån. Fem gubbar sitter i solen och njuter. ”Hej! Vackert väder, inte sant”, hojtar en av dem när jag passerar.
Jag fortsätter genom stan som håller på att vakna. Småbarnsföräldrar drar trötta ungar till dagis och skola, stressade arbetare rycker åt sig en gratistidning på väg ner i tunnelbanan, cyklister viner runt ryggen. Utanför det kungliga, men tomma, slottet springer jag nästan in i en partiledare på väg till presskonferens.
Vägen till jobbet går från koja till slott. Just så här vill jag att min stad ska se ut, med plats för alla sorters människor (med ett undantag, de hemlösa ska inte behöva leva på nåd utan få egen bostad!).

Jag vill inte att min stadsdel ska bli ett reservat för privilegierade. Jag vill inte leva med resultatet av Stockholmsmoderaternas politik.
Men ändå. Det är inte skäl nog för den censur som mannen i telefonen vill ha. ”Jag delar inte din åsikt men jag är beredd att dö för din rätt att framföra den” , lär Voltaire en gång ha sagt. Det finns inget annat sätt att försvara demokratin än att låta alla komma till tals. Att lita på läsarnas goda omdöme, också i vår tidning.

Vänd maktlösheten till handling. I stället för att kräva censur, fortsätt att argumentera och protestera. Tillsammans kan vi förändra!