Ung flicka med växande livmoder

​Nu när jag tänker på den, tänker jag i svartvitt. Som en film noir från sextiotalet: Där är Götgatsbacken, med Konsum, pantbank och Beckers färg, möbelaffären där i hörnet Svartensgatan Götgatsbacken. Och så konditoriet längre ned i backen. Med semlor. Kisar jag kan jag se mig själv – med växande livmoder. Ung flicka, ack kära barn, alldeles för ung, för ung, där går hon tungt uppför backen. En kartong med en semla i handen. Unnar hon sig.

Det är redan tidigt i februari 1964, kallt är det, det mörka håret blåser henne i ansiktet, hon för undan det med tumvantarna, går in på Svartensgatan nummer 6, öppnar dörren, går över gården, in i gårdshuset. Där är den. Över gården, nedre botten. Ett rum och kök.
Hon låser upp och går in, kall fuktig luft slår emot. Hallen långsmal med liten toalett längst in. Dörren just till höger leder till köket. Där är fukten så påtaglig att alla teckningar, alla vackra bilder hon klippt ut och tejpat upp på väggen böljar av vätan. Ett fönster rakt fram – ut mot en vägg. Eller är det en ny bakgård? Mörkt är det i alla fall. Solen kommer aldrig in.

Men nu blir bilden suddig. Spisen minns jag inte. Skafferiet minns jag inte. Inte bord eller stolar heller. Minns bara fukten.
Nu går hon från köket till rummet. Ett fönster? Två fönster? De vetter åt samma tröstlösa håll som köksfönstret. Där finns en kakelugn men framför den har hon satt en varmvind – så heter de, fotogenkaminerna. Det ska vara så praktiskt och mycket billigare och renare än ved och var ska man få tag på den – men nog luktar det fotogen alltid. Skrivbordet är hemifrån liksom pinnstolen. Säkert också sängen med det gröna överkastet. Från flickrummet. En bokhylla. Där står böcker om konsthistoria. Hon är student. Men hon går sällan på föreläsningar.

Det är en rivningslägenhet på söder. Det fanns gott om dem i början av 60-talet. Vi, studenter mest, flyttade in som de allra sista invånarna innan husen revs. De var ofta omoderna, utan värme och varmvatten, men toalett inne hade väl de flesta. Jag minns så uselt: var det enkelt att få ett rivningskontrakt eller fick jag ett för att jag var med barn?

Den svartvita filmen dryper av melankoli: varför sitter hon där så ensam? Känner hon ingen på universitetet? Vad gör hon hela dagarna? Läser? Går till Konsum och handlar för den dagliga summan av sju kronor. Röker gör hon, jag ser nog. Ett par om dan. Och tröstäter semlor.
Detta eviga tillstånd upphör i februari 1964 när barnet kommer, efter en natt när hon legat vaken och stirrat upp mot taket och mumlat att ”mitt tak är en annans golv” – och dessa andra hade konstiga saker för sig, hasande, bråkande, inget glatt vrålande och supande och dansande.

Nu är huset rivet. Det nya har dragits in lite från gatan. Götgatsbacken är en orgie av liv och färger. Allt är länge sen.