Varför dröjer lagarna som skyddar de hotade?

Sana lever i isolering i en del av landet som hon aldrig besökt förut. Hon behöver gömma sig för sin släkt. Hon har ingen kontakt med grannarna i det tillfälliga hemmet, för säkerhets skull.
Varje vecka försöker hon ta sig vidare. Hon söker bostad i andra kommuner än hemkommunen. Svaret blir alltid nej. Ändå är Sana tacksam för att hon kan hålla sig gömd, annars hade hon inte levt idag, säger hon.

Sana är inte ensam. Varje år tvingas ett tiotusental kvinnor och barn att ta skydd för att de är hotade av sina närstående. Antalet ökar, dubbelt så många barn måste gömma sig 2019 jämfört med 2012. Det är horribla siffror.
För att klara det ökande skyddsbehovet vänder sig kommunerna allt oftare till privata aktörer. Dessa tjänar förstås pengar, det handlar inte om välgörenhet. Men framför allt: det finns inget regelverk alls som styr den privata verksamheten. ”Jag kan kalla min friggebod för skyddat boende om jag vill”, som Sabina Gómez Jansson, ­enhetschef på Hot- och våldsteamet i Karlstad, säger för att visa att inga krav ställs.

De flesta privata aktörer sköter sig. Men det finns också hårresande ­exempel på klart olämpliga ägare till boendena. Vi har gått igenom samtliga anmälningar till Inspektionen för vård och omsorg samt kollat upp ägarna till bolagen. Resultat: ägare har fått sina egna barn omhändertagna. Andra har dömts för olaga hot, våld mot tjänsteman, narkotikabrott, rattfylleri eller bokföringsbrott. Personal har pratat öppet om sådant som är sekretessbelagt. Alla anmälningar gäller privata aktörer.
Med andra ord: vill du starta ett boende för de kvinnor och barn som är våra mest skyddslösa så kan du kan vara lugn. Ingen kommer att kolla vad du har i brottsregistret. Ingen kommer att ­gräva i dina ekonomiska förehavanden eller ens bedöma om du är kompetent.
Du kan också vara ganska lugn för att politikerna inte kommer se över regelverket och införa tillståndsprövning i första taget. De verkar nämligen inte tycka att det är särskilt brådskande eller ens angeläget.

Redan 2019 låg en utredning klar som visar att det finns ett tydligt behov av lagstiftning på området. Vi jagar ansvarig minister Lena Hallengren för svar på när regeringen kommer agera. Men ministerns intresse för att lagstifta verkar minst sagt svalt. Liksom intresset för att svara på våra frågor. Någon intervju vill hon inte ställa upp på, efter två veckor kommer svaren på mejl.
Trots att det är fem år sedan regeringen tillsatte en utredning i frågan saknas ännu beslut. När vi pressar Hallengren i vilka krav som ska ställas på dem som driver skyddat boende, blir svaret: ”vi får återkomma om det blir aktuellt”.

De utsatta kvinnornas situation håller uppenbarligen inte regeringen sömnlös om natten.
Det omvända gäller för de kvinnor och barn som inte ens vet om de är trygga på det (o)skyddade boendet.
För dem fort­sätter helvetet.