Växjö var som New York för mig

Som adoptivbarn kom jag till en lantbrukarfamilj som hade sin gård i en liten by med fyra hus i skogskanten mellan Älmhult och Osby.

Mina föräldrar gjorde alla mina val, och det var aldrig fråga om vad jag själv ville satsa på för utbildning. Realexamen och studentexamen tog jag i Älmhult. Då var jag ganska skoltrött.

Men jag visste att mina föräldrar inte skulle ge sig förrän jag hade en riktig utbildning klar. Det blev till att bita i det sura äpplet och söka till U-filialen i Växjö.

Mina föräldrar var mycket tydliga i sin önskan att jag skulle bli ”nåt fint” som de kunde skryta om inför övrig släkt och vänner. Jag lyckades ta mitt körkort, för jag skulle ju behöva det, för att kunna ta mig till och från Växjö.

Mamma hade ringt på olika annonser och utan att fråga mig hade hon bestämt sig för ett studentrum i en villa som ägdes av en präst. Jag skulle dela denna övervåning med tre andra tjejer jag aldrig tidigare träffat.

Prästen var smart, han hyrde ut hela huset. Vi fyra på övervåningen, två studenter på mellanvåningen och i källaren två till, så det var huset fullt. Den första tiden satt jag mest på mitt rum och grät och längtade hem. De andra tre tjejerna verkade känna varandra, men jag kände att jag inte passade in. Mitt rum bestod av en säng och ett skrivbord, mer fick inte plats.

Pappa hade köpt en liten röd ”Hundkoja” till mig, och när jag vågade mig ned på stan öppnades mina ögon till en helt ny värld. Jag hade hamnat i New York! Neonljus, Epa-varuhus, studentdisko, biografer, ja allt fanns där. Detta var himmel-riket. När jag upptäckt allt detta, fanns inte mycket intresse för att gå på engelska föreläsningar och lära sig fonetik.

Det kom en ny tjej till vår ovanvåning, och tillsammans smidde vi planer. Vi vantrivdes båda två, och vi hade hittat en tvårumslägenhet närmare stan. Prästen satte sig på tvären först och argumenterade om uppsägningstid, men vi stod på oss, och till slut gav han med sig så vi kunde flytta. Vilken lycka. En hel lägenhet! Vi åkte på auktioner och köpte skrivbord och sängar, målade i knallfärger och började bjuda in lite folk ibland på fester. Vi skaffade egen telefon, och det underbaraste av allt var att jag inte behövde redogöra för mina föräldrar vem jag pratade med, eller vart jag skulle om jag åkte iväg med bilen.

Jag tog min lilla ”Hundkoja” och körde hem till föräldrarna, men allt oftare stannade jag kvar i Växjö även över helger, för då var jag helt ensam. Jag kände en sådan obeskrivlig lycka över detta mitt alldeles ”egna” hem. Tre år bodde jag i lägenheten, och det var med sorg i hjärtat jag rensade ut alla möbler och drog hem till skogarna och lantgården igen. Slut på friheten.

Den lycka och frihet jag upplevde i Växjö har jag aldrig mer upplevt. Därför kommer Växjö för alltid att vara Staden i mitt hjärta.