HemHyra.se använder sig, precis som flertalet andra webbplatser, av cookies för att förbättra servicen för er besökare. Läs mer om Cookies

Mons Kallentoft, författare

Vi drack hinkvis med vin

Mons Kallentoft

Jag var nitton eller tjugo och det egna livet hade just börjat.
En tredjedels sekel senare är åren omöjliga att skilja från varandra i minnet. Jag och mina vänner Sverker och Lars hade fått ett rivningskontrakt på Hamngatan i Linköping, rakt ovanför Dennis korvkiosk. Tre sovrum och ett avlångt vardagsrum med fuktskadad stavparkett. En koloni silverfiskar regerade i badrummet och i köket skevade ljusblå skåp på väggarna. Den lokala fastighetspampen Kurt Inge Gurby gav oss kontrakt och nyckel, och på ett litet kontor i en hälsokostbutik lovade jag honom: ”Absolut inget bus, eller oväsen.”
Jag gjorde lumpen, var vädermalaj på Malmslätts flygplats, en ung bohem med ensam nattjänst i ett vädertorn, spejande efter duggregn och stjärnor.
Sverker var bondson, lång och kraftig och genomskinligt vit i huden, med trubbig näsa och rak haka. Hans djupt liggande ögon såg igenom det mesta och han var på väg ner till Lund för att bli ingenjör.

Sverker kunde vara skräckinjagande när han var arg, vilket hände väldigt sällan. Det onda hade inget fäste i honom. Han var alltid snäll mot alla, även om han ville vara en tuffing och tillhöra det fina folket.
Han var frikallad efter en nattlig bilolycka som fördärvat hans nacke, och de starka värktabletterna var bra att ha när det skulle festas, den extra lummigheten av Paraflex Comp var svår att motstå.
Och festade gjorde vi i Gurbys lägenhet. Förde så mycket liv vi förmådde. Drack hinkvis med billigt vin, tunnvis med öl och all sprit vi kunde komma över. Lp-skivorna snurrade, högtalare vibrerade, varje dag en chans att krama musten ur livet.
Mer än en gång hittade jag Sverker sovande på toalettgolvet bland silverfiskarna, och badkaret var oftast ockuperat av honom och hans flickvän. Dörren låst, bara kärleksfnittret sipprade ut under dörrspringan.

Jag minns en grön soffa.
En tv som visade hockey-VM. Jag minns Sverker i den soffan, hans ögon mörka i flimret, hans leende, hur ena mungipan drogs upp en aning, och lovade all världens djävulskap.
Sverker var helt enkelt en av de där få människorna i vars sällskap det är riktigt roligt att vara, även om det kan vara farligt.
Hela mitt liv har jag sökt sådana människor.
Efter något halvår flyttade vi ur lägenheten. Jag upp till Stockholm.
Sverker dog en midsommarnatt något år senare.
Han satt utan bälte i baksätet på en bil som voltade om och om igen på en stilla sommaräng.

Copyright © Hem & Hyra. Citera oss gärna men glöm inte ange källan.