HemHyra.se använder sig, precis som flertalet andra webbplatser, av cookies för att förbättra servicen för er besökare. Läs mer om Cookies

Marie Linder, Ordförande i Hyresgästföreningen

Vuxna tvingas bo hos mamma och pappa

I förra veckan besökte jag ett bostadsområde i närheten av Göteborg. I just det här området är trångboddhet ett stort problem. I många av de tvårummare som finns där samsas 10 personer och ibland ännu fler. Det står ofta fyra våningssängar i sovrummet och golven är täckta av madrasser. Tänk er att försöka hitta ett eget privat utrymme bland alla dessa sängar och människor. Tänk er att hitta en lugn vrå för att läsa läxor. Tänk er när man blir osams och ska reda ut ett bråk.  Och trångboddheten ökar på många orter och i många grupper.

I mitt bostadsområde skaffar allt fler hyresgäster en inneboende, några för att klara av vardagsekonomin, andra för att ha råd att ta semester. Men jag ser också en ny typ av generationsboende växa fram. Bland mina grannar tvingas många unga vuxna bo kvar hemma för att utbudet av lediga hyreslägenheter är så litet och de har inte råd att köpa sig en bostadsrätt.

Jag möter också många unga vuxna som flyttar tillbaka hem till sina föräldrar efter att ha flyttat mellan andra- och tredjehandsboenden under en längre tid. Jag möter vuxna som separerar och flyttar hem till sina föräldrar, ibland med egna barn, för att de inte har råd och möjlighet att skaffa sig en egen bostad.

Att vara vuxen och tvingas bo hos sina föräldrar frestar på. Både hos det vuxna barnet och föräldrarna. Hela vuxenlivet sätts på vänt och den självständighet och frihet man borde ha rätt till begränsas, både hos föräldrar och inflyttade barn.

Trångboddhet påverkar inte bara människors frihet och självständighet och begränsar deras möjligheter att utvecklas. Jag är säker på att det också långsiktigt begränsar både tillväxt och kreativitet i vårt samhälle.

Men det är inte första gången i vår historia som vi bor trångt. På 1930-talet var det också stor bostadsbrist och även då trängde vi ihop oss. I slutet av 1950-talet när mina föräldrar flyttade till Stockholm så började de med att bo inneboende. Mamma och pappa lyckades så småningom få tag på en liten lägenhet eftersom de lovade att ställa upp som portvakter. De hade ansvar för att låsa porten varje kväll och pappa hjälpte till att laga saker i huset.

Samhället bestämde sig då för att ta ansvar för bostadsbristen och inledde det största bostadsbyggandet i modern tid. Det är dags att göra samma sak nu. Vi har gjort det förut och vi kan göra det igen. Det är vi skyldiga nästa generation.

Fler krönikor av Marie Linder
Copyright © Hem & Hyra. Citera oss gärna men glöm inte ange källan.