Bostadsbolag inför rätta i Göteborg

Det var hösten 2004 som mannen, som vi kan kalla Marino, började se sig om efter en ny bostad i Biskopsgården. Trerumslägenheten där han då bodde med sin fru och två barn började bli för trång. Barnen behövde få varsitt rum, samtidigt ville familjen bo kvar i samma område så att barnen slapp byta skola och kompisar.

När tre lediga fyrarumslägenheter dök upp på Västerstadens hemsida skickade därför Marino in intresseanmälningar till alla tre. Några problem att uppfylla Västerstadens krav på fast jobb, tillräcklig inkomst och inga betalningsanmärkningar hade Marino inte.

Av en slump fick Marino veta att en kvinnlig arbetskamrat med svenskt efternamn också sökt en av lägenheterna. Men till skillnad från Marino blev hon så gott som omgående erbjuden att komma och titta på lägenheten.

–  Om jag inte hade pratat med henne och fått veta att hon blivit kallad till visning hade jag nog inte reagerat alls utan bara tänkt att lägenheten gått till någon annan, säger Marino. Men eftersom jag visste att hon ansökt senare än mig så började jag undra hur urvalet egentligen gick till.

Marino bad nu en manlig arbetskamrat, också han med ett svenskt efternamn, att söka en av de aktuella lägenheterna. Även denna svenska arbetskamrat blev kallad till en visning. Det blev däremot inte Marino och hans familj och det är nu Marino anmäler det hela till DO.

–  Jag har aldrig tidigare känt mig diskriminerad under min tid i Sverige men nu kände jag mig både maktlös och hjälplös, berättar Marino i en rättegångspaus. Det där att jag skulle ha varit påstridig, det får stå för bolaget. Själv tyckte jag det var viktigt att verkligen visa att jag var väldigt intresserad av lägenheterna.

Just Marinos påstridighet var, enligt Västerstadens ombud Greger Stadenfeldt, nämligen huvudskälet till att han ratades som tänkbar hyresgäst och inte alls hans etniska ursprung.

–  Marino har vid flera tillfällen som bolaget uppfattat det uppträtt aggressivt och påstridigt och det är på grund av personlig olämplighet bolaget valt att inte erbjuda någon visning, säger Greger Stadenfeldt. Bedömningen är att det här är en typ av hyresgäst som är av krävande karaktär – en person som man inte gärna ingår ett långsiktigt avtal med.

Exakt vad den påstridigheten egentligen bestått av blev aldrig riktigt klarlagt under dagens rättegång. Men klart är att det handlat om en handfull, kanske tre, kanske fem, telefonsamtal till den kvinna som ansvarar för bolagets uthyrning.

–  Han var mycket påstridig, det är påstridigt när folk ringer och tjatar och tjatar och vill komma och titta och så. Om jag skulle ha 20 såna samtal om dagen – det skulle ju inte gå, berättade hon inför rätten, men avvisade samtidigt alla påståenden om att utländsk härkomst skulle ha betydelse för vem som kallas till visning.

Västerstaden har visserligen tidigare, bland annat i ett yttrande till DO, framhävt att bolaget har en ambition att motverka etnisk segregation i redan invandrartäta områden och att därför etniskt ursprung vägts in i bedömningen av tänkbara hyresgäster i just sådana områden. Men det yttrandet ville bolagets vd Sven Gustafsson inte kännas vid i rättssalen i dag.

–  Om vi inte skulle hyra ut till folk med för oss svenskar konstiga efternamn, då skulle det vara tomt i vissa områden, säger han. Vi har aldrig haft någon policy som säger att vi inte hyr ut till några speciella grupper, men en person som hotar att gå till DO kan aldrig komma i fråga som hyresgäst.

DO:s jurist Ulrika Dietersson framhävde i sitt avslutningsanförande att segregation aldrig kan bekämpas med diskriminering och att det är extra allvarligt när det handlar om något så grundläggande som möjligheten att få en bostad där man själv vill. Därför yrkar DO på ett skadestånd för Marinos räkning på 150 000 kronor plus ränta.

Dom i målet faller den 6 november.

Fotnot: Marino vill av hänsyn till sina barn inte framträda med sitt riktiga namn.