Daniel Poohl fick Dalslandsmedaljen
På dagarna är Daniel Poohl chefredaktör på på den antirasistiska tidskriften Expo. På nätterna, när sambon och de två barnen gått och lagt sig, har han skrivit en roman om sin uppväxt i Åsensbruk. Båda jobben rör det som blivit en röd tråd i hans liv, det som han nu belönats med Dalslandsmedaljen för – kampen mot främslingsfientlighet.
Hans medvetenhet kring rasism vaknade på 90-talet, när han växte upp. Det var då han tvingades att välja sida. Krig härjade i Europa och till Sverige och till Åsensbruk kom flyktingar från det forna Jugoslavien. Nyanlända barn dök upp på skolgården och till de lägenheter som länge stått tomma i avfolkningsbygden i Dalsland. Själv såg han fram emot det. Ville gärna se fler spelare till fotbollsmatcherna och nya tjejer att förälska sig i. Men andra kände inte likadant. Vissa valde i stället att raka sina skallar och klottra hakkors.
– Det var en tid som förändrade mig, som tvingade mig att välja sida, att välja vem jag ville vara.
Trots att Åsensbruk var så litet, med bara några hundra invånare, blev orten uppdelad. Invandrarna hamnade i hyreshusen bland dem som hade ont om pengar, var sjuka eller ensamstående föräldrar. Där Daniel bodde.
– En stad kommer alltid att vara segregerad. Människor kommer söka sig till andra som delar ens intressen och sätt att leva. Problemet är när segregationen bygger på social och ekonomisk status. När det inte är frivilligt. Att människor tvingas bo i områden med sämre status. Områden som sätter en stämpel på dig och som dessutom kan vara otrygga.
Boken om 90-talets hårda klimat, om Lasermannen och brända flyktingförläggningar blev en förlängning av det arbete han gör i dag på den antirasistiska tidningen Expo.
– Mitt ställningstagande då, när jag var 11 år, har präglat mig och det liv jag har valt. Det här är en historia som jag återvänt till många gånger och berättat, både privat och i jobbet.
I dag bor Daniel Poohl i Stockholm. Men Åsensbruk kommer alltid att finnas kvar i honom.
– Det spelar ingen roll hur lång resa man gör, man kommer alltid minnas stationen där man först klev på.
Läs mer:
