Här har hyresgästerna en egen gruva – följ med ner i underjorden
Branta trätrappor leder oss ned i underjorden. Ju längre ner vi kommer desto kallare och fuktigare blir det. Det droppar från bergväggarna och träräckena blir hala. Vår guide Robert Fors knackar tre gånger i bergväggen innan vi ger oss ner i djupet.
– Det är för att tala om för bergets rådare, eller gruvfrun, att vi är här.
För att inte reta gruvans väsen i onödan avråder han också från att vissla, skrika eller svära under jord.
Robert Fors lever och andas historia och berättelser från förr. Särskilt intresserad är han av sägner och folktro. Tillsammans med Viktor Hansson driver han podden Historier från Hälsingland.
Ville utvinna koppar – hittade kobolt
Under turen får vi reda på att bergsrådsassessorn Henric Kalmeter startade gruvan på 1730-talet, i hopp om att utvinna koppar. Det man i stället hittade var det nyupptäckta ämnet kobolt, som användes för att framställa blåfärg, främst till glas och porslin. Ett blåfärgsverk byggdes i närheten och under några intensiva decennier skeppade man den intensivt blå färgen ut i Europa. Fyndigheterna avtog dock och 1773 var sista året som gruvan var i gång. Men 1989 pumpade ett gäng entusiaster ur de miljontals liter vatten som fyllts i schakten och rensade ut sten och skräp.
Okänt vad som finns på gruvans botten
En monter visar sådant man hittat i gruvan under århundradenas lopp – som skor och verktyg. Men allt är inte bärgat.
– Ibland undrar man vad som finns där nere på botten, säger Robert Fors och lutar sig över räcket till det djupaste schaktet på 42 meter.
Han berättar att det bara är ungefär 60 procent av gruvan som visas för besökare. Det finns fortfarande mycket att utforska.
– Enligt en sägen ska det finnas en hemlig koboltåder som arbetarna gömde undan för att de inte ville jobba. Den är jag sjukt sugen på att hitta.
Kommunala bostadsbolaget förvaltar gruvan
I dag är gruvan ett omtyckt utflyktsmål i de björnrika skogarna i nordvästra Hälsingland. Och dessutom något så udda som en gruva som förvaltas av ett kommunalt bostadsbolag, Ljusdalshem.
Hur kommer det sig?
– Sedan 2019 förvaltar vi alla kommunens fastigheter. All kompetens finns hos oss medan kommunen äger marken. Det är väldigt vanligt att det är så i mindre kommuner – det är mer effektivt än att bygga upp parallella organisationer, säger Richard Brännström, vd på Ljusdalshem.
Bostadsbolaget förvaltar själva byggnaden, som står över gruvan och rymmer museum med liten butik. Kommunen äger och förvaltar själva gruvan. Robert Fors är dock inte helt nöjd med arrangemanget.
– Det tar längre tid att få saker gjorda. När det bara var kommunen som skötte gruvan brukade det komma en vaktmästare hit och gjorde det mesta snabbt. Om något händer med byggnaden i dag ska vi kontakta Ljusdalshem, men för allt runt omkring måste vi gå till kommunstyrelsen och äska pengar.
Hans förhoppning är att gruvan ska höra till de tre stora besöksmålen i trakten, tillsammans med Fågelsjö gammelgård och Hamra nationalpark.
– Den är väl värd besök. Om inte gruvan fanns är det ingenting som gör att man stannar till här i Los.
Loos koboltgruva ligger i byn Los i nordvästra Hälsingland. Under sommaren har gruvan öppet dagligen ända in i september. Gruvan var i drift från 1730-talet fram till 1773.
Kobolt var på den tiden ett viktigt färgämne som användes till glas och porslin.
