25 dansskor och en passion för jazz – häng med till proffsdansaren Jonas: ”Men jag steppar inte hemma”
Det är 1988 i småländska Älmhult och Jonas Nermyr är åtta år gammal. En tjej i klassen ska börja en dansklass i Älmhults dansklubb men har ingen partner. Hon frågar killarna i klassen om någon vill följa med. Jonas är lite förtjust i tjejen och tackar ja.
– Hon slutade efter ett år men jag fortsatte. Jag fastnade för jazzmusiken – det var Count Basie och Duke Ellington, vi blev ett tight gäng som tränade och tävlingsdansade. Det var så jag fick upp ögonen för stepp, säger, han, sittandes vid det bruna köksbordet i funkislägenheten i söderförorten Bagarmossen i Stockholm.
En av Sveriges få stepproffs
Det har gått 38 år sedan besöket i Älmhults dansklubb, Jonas Nermyr har hunnit bli 46 år. Men kärleken till dans och framför allt stepp är lika stark. Idag är han ett av Sveriges få heltidsproffs i steppdans.
Men det var inte självklart att han skulle hamna där.
När han flyttade till Stockholm 2000 började han på Kungliga Tekniska Högskolan, KTH, och pluggade teknisk fysik flera år innan han hoppade av och började en dansutbildning.
– Jag kände att det var dans jag ville fokusera på. Sedan använder man matematik i dans och musik också med toner och rytmer, säger han.
Under många år ägnade han sig åt både jazzdans och steppdans. Men det förändrades när han skadade sig under musikalen ”Pippi” på Stockholms stadsteater.
– Jag hade en person på axlarna när jag gick sönder på scen. Jag fick operera bägge knäna och sedan bestämde jag mig för att fokusera på stepp-dans. Det är inte så stor belastning på knäna, man ska inte ta i så hårt utan liksom studsa upp när man rört golvet, säger han.
Hur ser en dag ut för ett stepproffs?
– Jag går upp när jag vaknar, dricker kaffe och sysslar med lite administrativa saker. Efter lunch repeterar jag med mitt band Bagis Bebop eller tränar själv eller är på gymmet. På kvällen är det ofta kurser eller en spelning med bandet, säger han.
Att han hamnade i Bagarmossen beror på att hans tjej hade en lägenhet ett stenkast från Bagarmossens centrum som han flyttade in i 2015. Sedan dess har lägenheten bytts mot en trea med balkong högs upp i huset, tjejen är numera hans fru.
Vad är Bagis för dig?
– Det är fantastiskt, jag gillar viben här och har många vänner. Sedan finns det mycket kultur, krogar, fik och är nära stan. Vi har en bra skomakare som jag ofta är hos, Folkets hus där jag tränar och håller kurser ligger ett stenkast bort. Det är nära till Nackareservatet och Söderbysjön. Man behöver inte lämna Bagis, säger han.
Grannar klagade – då kom polisen
Folkets hus har en speciell plats i hans liv. Där håller han steppkurser, har haft spelningar med sitt band och rycker in som vaktmästare om det behövs. En annan händelse i Folkets hus sticker ut. När Jonas Nermyr och flera andra anordnade steppfestival där för flera år sedan blev Folkets Hus polisanmälda.
– De har lägenheter i samma hus och då var det någon som inte uppskattade steppdansen. Men nu har de ljudisolerat där så nu blir det inga klagomål. En gång var vi i Hammarby Sjöstad och då kom polisen för att någon hade klagat. Men jag förklarade att vi bara hade en steppdansfestival: ”Fortsätt med det ni håller på med” sa de och åkte vidare.
Är det svårt att steppa?
– If you can walk you can dance, säger han och får det att låta som att det inte är märkvärdigt alls.
Kan du beskriva känslan när du steppar?
– Det är som att man hamnar i trans, meditativt, men det är inte alltid man hamnar där. Jag improviserar alltid och tänker aldrig på vilka steg jag ska ta utan bara på rytmen. Jag hör rytmen och ljuden i huvudet och sedan kommer stegen. Det handlar om att uttrycka sig individuellt, säger han.
Du ingår också i jazzbandet Bagis Bebop.
– Ja stepp är slagverk och jag är som trummis i bandet.
– Han är den störste dansaren för många, den har jag lyssnat mycket på, säger han.
Han ägnar också mycket tid att anordna steppfestivalen Stockholm International Tap Dance Festival varje påsk.
– Vi har hållit på sedan 2010 och det är flera hundra personer från hela världen som kommer och går kurser, ser på föreställningar och konserter. Det anordnas också battles där man utmanar varandra i steppdans. I år kommer 13 världsledande dansare.
En del dansare kallar sig ”hoofer”, vad är det?
– Det är gammal slang för steppdansare, att man använder hovarna. Det handlar om att man är lite nördig, lever och andas stepp och har det som livsstil. Att steppa handlar ju om att man ska uttrycka sig genom dansen och improvisera när man dansar och jag ser så på livet, livet är en improvisation, säger han.
Ville snacka om bussar
Steppdansen är tätt förknippad med jazzmusiken, en cool kombination kan tyckas. Men när Jonas Nermyr ett tag hoppade in som busschaufför vid sidan av dansen märkte han att det yrket väckte mer nyfikenhet.
– När jag träffade nya människor och berättade att jag höll på med stepp och körde lite buss ville nästan alla prata om bussar och SL och hur det är att köra en stor buss. Nästan ingen ställde frågor om stepp, säger han.
Det går inte att prata om steppdans utan att prata om skorna, de som dansaren formar ljuden och rytmerna med. Jonas Nermyr går ut i vardagsrummet och plockar fram de 20-25 skor han använder regelbundet och lägger på golvet.
Vissa modeller har ett järnbeslag på hälen för att få till ett högre ljud. Många är handgjorda och kostar cirka 3 000 kronor styck. Det är svarta läderskor, blåa, ett par skor är i jeanstyg, andra är höga kängliknande och ett par är i lysande rött läder.
– Man måste ha minst ett par röda skor. Jag har alltid skorna i handbagaget när jag reser så de inte riskerar att komma bort, säger han.
Men vad säger grannarna om du steppar hemma?
– Jag steppar inte i lägenheten, det skulle låta för mycket. Jag har en replokal en bit härifrån eller så tränar jag i Folkets hus, säger Jonas Nermyr och gör ett undantag för Hem & Hyra när han ger ett litet smakprov på steppdans.
I taket i vardagsrummet ovanför ett fönster hänger en stor gren som Jonas Nermyr har målat vit. Från grenen hänger en liten rosa flamingo, en tygmus och en ballerina. I mitten av taket hänger tre stickade flamingos i en rund ring.
Tillbaka i köket plockar han fram en kaffemugg med rosa flamingos och ställer på bordet – det börjar skönjas ett mönster.
– Nu får du min favoritmugg, jag älskar flamingos och kitsch, säger Jonas Nermyr, när han ställer ner muggen med den rosa fågeln på träbordet.
Väggen i köket är täckt av en blommig tapet i mintgrönt och rosa. I hallen sitter tapeter med mönster som ska likna gamla vindpinade gråa bräder. Just lägenhetens tapeter och väggfärger är något han är nöjd med och valde vid renoveringen för åtta år sedan. Ska han lyfta fram favoritplatsen så blir det schäslongen, en soffa i vardagsrummet där han gillar att ligga och kolla på serier. Sämst i lägenheten är planlösningen.
– Vardagsrummet är onödigt stort och hall och toaletten lite för små, hade man kunnat flytta några kvadratmeter från vardagsrummet så hade jag gärna gjort det, säger han.
En sista fråga – är du en person som rusar fram eller tar du det step by step?
– Jag tar det step by step, det är väldigt lugnt tempo.
Ålder: 46
Bor: En trea några minuter från Bagarmossens centrum, i södra Stockholm.
Gör: Professionell steppdansare, är med i bandet Bagis Bebop, håller kurser, anordnar en stor steppfestival i Stockholm varje år.
Aktuell med: Stockholm Tap festival, en stor steppfestival som samlar de bästa steppdansarna i världen.
Familj: Frun Anneli.
