Ack, Sundbyberg
Jag hade så länge och så intensivt drömt om att flytta till Stockholm. Jag kom bara nästan ända fram.
När jag var 15 började jag åka tåg över dagen fram och tillbaka från Linköping till Stockholm enbart för att gå i skivaffärer. Under de 20 milen dit tänkte jag på hur många skivor jag skulle ha råd med. Under de 20 milen hem detaljstuderade jag skivomslagen och etiketterna och fantiserade om hur musiken lät.
Men när jag till slut flyttade för gott, 22 år gammal, hade jag inte råd med en lägenhet i innerstan. Efter ett år med sedvanlig andrahandskarusell köpte jag 1986 en etta i Sundbyberg för 40 000 kronor.
Det visade sig vara en bra investering. Under de fyra år jag blev kvar där hann värdet fyrdubblas.
Ack, Sundbyberg. När Oskar Linnros släppte sitt melankoliska mästerverk ”Ack, Sundbyberg” förstod jag exakt vad han menade.
Man glömmer aldrig sin första lägenhet. Jag bodde precis på gränsen mellan Sundbyberg och Solna och hade utsikt över en uppgiven motorled och Arvid Nordquists kaffefabrik.
När min egen kaffebryggare hostade i gång på morgonen hade jag redan vaknat av kaffedoften från Arvid Nordquist.
Allt i min första lägenhet var inköpt på Ikea. Jag hade en bokhylla som bara blev större och större och jag hade en ormbunke som bara blev mindre och mindre.
Mitt första år i Sundbyberg sammanhöll med mitt första år som kämpande och fattig frilansjournalist. Jag jobbade hemifrån och satt bland frukostsmulorna på köksbordet och skrev. På luncherna gick jag ned och åt dagens rätt på Åhléns i Sundbyberg.
Varje dag präglades därför av längtan, en längtan som jag tror även påverkade tonen i mina texter om musik och populärkultur.
Ingen kunde längta som jag. Jag längtade efter allt som var större och mer spännande – inte minst efter Stockholm.
Så fort jag skrivit klart på eftermiddagen tog jag tunnelbanan in till stan. Jag åkte så mycket tunnelbana att det känns som jag levde fyra år nere i Blå Linjen, den tunnelbanelinje i Stockholm som är djupast nedgrävd och alltid är lite svalare än de andra.
Men jag älskade tunnelbanan och gör det fortfarande. För mig har tunnelbana alltid varit förknippat med storstäder. Jag blir lugn av tempo och energi.
Min lägenhet i Sundbyberg – ack, Sundbyberg – låg också perfekt på tunnelkartan, precis mitt emellan två stationer, Näckrosen och Sundbybergs centrum, vilket gjorde att jag lika gärna kunde ta Hjulsta-linjen som Akalla-linjen.
Efter fyra år i Sundbyberg hade jag till slut sparat så mycket pengar att jag hade råd att köpa en etta i Stockholms innerstad. Eller snarare, att jag hade råd att låna till att köpa en etta.
Men en del av mig kommer alltid att vara kvar i den där första egna lägenheten i Sundbyberg.
”Varje dag präglades av längtan.”
