Alla pratar bostäder – utom politikerna
Häromdagen när jag handlade mat började jag prata med en av de unga anställda i butiken. Det tog inte många minuter för oss att komma in på bostadsfrågan eller rättare sagt avsaknaden av bostäder som unga människor har råd med. Och inte är det bara i mataffären det pratas bostäder. Bostadsfrågan något som är på allas läppar. Studentkåren i Stockholm vittnar om att allt fler studenter tvingas avstå sin studieplats. De som kan tacka ja är de som har föräldrar med ekonomiska resurser eller kontakter till en bostad. Det händer samtidigt som den borgerliga majoriteten i Stockholms stad har beslutat att sälja ut fler hyresrätter. Kan man annat än ta sig för pannan.
Så här blir det när politiken glömmer bort en kärnuppgift. När det gäller just frågan om bostad som en rättighet så är det ett område där politiken de senaste 25?åren fullständigt har kapitulerat eller för att prata i klartext – politiken har inte förmåga att se, förstå och hitta en lösning på ett av vårt samhälles mest grundläggande frågor. Jag kan inte annat än bli skitförbannad när jag konstaterar att svaret till alla dessa unga människor är fri hyressättning eller marknadshyror i nyproduktionen. De politiska partierna som står bakom Januariavtalet krossar drömmarna om att kunna tacka ja till en studieplats eller ett jobb i en större stad.
Ska vi inte tvingas bo tillsammans över generationsgränserna måste samhället ta sitt ansvar för att hålla i byggandet. Det innebär att våra politiker måste skapa förutsättningar för att det ska kunna byggas. Kommunpolitikerna har flera viktiga verktyg. De kan införa en bostadsgaranti för unga – det ställer krav på ett långsiktigt bostadsbyggande, de måste se till att det finns färdiga planer för bostadsbyggande och de kan också använda sina allmännyttiga bostadsbolag för att producera nya bostäder. Riksdagen och regeringen kan hjälpa till genom att se över skatterna så att en nyproducerad hyresrätt inte behöver bli 2 000 till 3 000 kronor dyrare än en nyproducerad bostadsrätt. Staten kan också hjälpa till med ett fortsatt investeringsstöd eller till exempel statliga topplån.
En gång i tiden vågade politikerna. Under sextiotalet fattades beslut om att bygga en miljon nya bostäder. Oavsett vad man tycker om resultatet så kan man konstatera att det aldrig hade blivit av om det inte funnits politisk vilja och kraft bakom beslutet. Den kraften och beslutsamheten skulle jag vilja se igen men med dagens och framtidens utmaningar för ögonen. Jag vill se modiga politiker och en viljeinriktning inom bostadspolitiken. Och det är bråttom.
