Att flytta är som att lära sig flyga

Mamma tittade på mig med en konstig blick som att hon verkligen förstod att jag skulle – det var alltså sant – flytta hemifrån. Denna sanning stod klar när hon såg mig och min kompis bära ut min säng.
”Men Carl-Einar ska du inte sova här i natt? Ska du verkligen?”
”Ja men det sa jag ju. Jag har sagt att det är i dag jag flyttar.”
Så blev det, jag var tjugoett år, jag gjorde det. En viktig dag. Sen dess bor jag hemifrån. Det är arton år sen nu.

Det är verkligen som att flyga. Att veckla ut vingarna och falla ur boet och flaxa till, få luft under vingarna, sen sakta stiga upp iväg, upp i himlen mot molnen. En lycklig skrikande fiskmås.
Jag tror att det är viktigt för alla att våga ta steget. Att bli stor.
Att ta sitt ansvar mot sig själv. Att bli en egen självförsörjande egen människa. En del av livet.
Förnumstigt skrivet. Eller hur? Inte självklart för alla. Alla kanske inte klarar av att ta steget. Kanske inte har råd, möjligheter eller självförtroendet.
Det är mycket i en människas liv.

Första tiden var så fin i min nya lya. Jag skrev texter, gjorde stand-up, åkte på turné med en pjäs i gymnasium. Jag vande mig jättesnabbt att vara själv. Att ha en egen lägenhet.
Fortfarande kommer känslan av välbehag när jag kommer hem till min lägenhet. Att det är mitt. Fortfarande är jag så glad att det funkar när Livet rasar rusar, vidare, ögonblicken avlöser varann, vi rinner i tidens timglas.
Kan förundras över hur lägenheter förlorar sin betydelse när någon flyttar och inte är där längre. Hur mycket saker samlar vi inte på oss? Jag blir som mest glad ibland när det är renstädat hemma hos mig. Mysigast är det när det är stökigt ändå. Jag städar inte ofta.

Min första lägenhet i Berlin var som att vinna en ny seger inom mig. Jag stod med nycklarna i min hand på Kastanienallé och var enormt lycklig. Jag fotograferade det ögonblicket. Min flickvän tog fotot. Det var så vackert att gå in i lägenheten med trägolv. Vackert, slitet, charmigt och långt från allt vanligt in i en ny fantastisk tid av nya grejer. Jag målade och deppade till tangomusik för att hon var tvungen att repa och jobba och inte kunde hjälpa mig med min nya lya.

I deppig tangomusik stod jag och grät glädjetårar. Då kom hon och stängde av cd-spelaren. Vi konstaterade att depptango var fel jobbmusik till målning av lägenhet.
Nu för tiden drömmer jag om att kanske skaffa ett sommarhus. Det är fint med drömmar. De vill jag ha kvar. Drömmen om ett hus är vackrare än att ha ett. Tror jag.

Ur livets varieté:
”Jag träffade en hemlös. Han hade förlorat sin fru, sitt jobb och bodde i ett skjul i Delsjön. Han var i min ålder”​