Det blev en hel del fester och för lite plugg
Jag flyttade hemifrån väldigt tidigt, redan som 14-åring. Innan dess bodde jag hemma hos min pappa i Vasastan i Stockholm och delade rum med min lillebror. Att vara 14 år och inte ha ett eget rum är inte speciellt roligt.
När pappa till slut träffade sin nya livspartner och hon flyttade in, flyttade jag in i hennes lilla hyresetta på 25 kvadrat på Kammakargatan. Nu i efterhand vet jag inte hur smart drag det egentligen var, för det blev en hel del fester och alldeles för lite plugg. Efter att jag hade bott där i ett år hittade jag och min tjejkompis en lägenhet på Kungsholmsstrand som vi kunde hyra i andra hand för totalt 6 000 kronor i månaden. Vi finansierade det via barnbidraget och extrajobb några timmar i veckan.
Det kändes roligare att bo tillsammans med en kompis. Det var verkligen en dröm som blev sann. Vi hade en vacker liten lägenhet, 45 kvadrat stor, och inredde den tjejigt och mysigt. Vi hade jämt våra kompisar hemma, lagade middagar eller bara hängde framför en film. Jag kommer ihåg att jag tyckte att allting var så himla dyrt att köpa när man handlade. Och hur tungt det var att bära hem alla matkassar.
Känslan av frihet var dock helt fantastisk. Men jag lärde mig också respekten för pengar och att det tar tid att tjäna ihop tusenlappar, och hur fort de faktiskt försvinner. Trots bråk om disk, tvätt och att man lånade kläder av varandra som man aldrig hittade så var det väldigt skönt att inte bo hemma. Men jag minns också hur jag drömde om en egen bostadsrätt som jag själv skulle ha råd med. Eller i alla fall kunna spara ihop till insatsen själv.
Den dagen kom inte förrän jag var 20 år (och ett antal andrahandslägenheter och pojkvänner hade svischat förbi i mitt liv innan). Känslan av att sätta nycklarna i min första egna lägenhet där det stod mitt namn på kontraktet, det var den lyckligaste dagen i mitt liv. Anledningen till att jag längtade efter en bostadsrätt var att jag förstod vilken investering det kunde bli. Dessutom hittade jag aldrig en bra hyresrätt som jag kunde ha länge. Jag fick aldrig tag på ett förstahandskontrakt, jag stod inte i någon kö och hade inga kontakter. Jag bodde i väldigt dyra andrahandslägenheter och när som helst kunde personen ringa och vilja flytta tillbaka.
Det är ett problem att det finns för få hyresrätter, det ledde till att andrahandsmarknaden i Stockholms innerstad verkligen blev ett krigsfält. Om fler hyresrätter hade funnits skulle det såklart bli lättare, speciellt för unga att flytta hemifrån. Jag studerade aldrig vidare, utan började driva företag som 16-åring vilket gjorde att jag tidigt fick lån från banken. Samma möjlighet har man inte som student, och därmed blir hyresrätter viktigare.
