Det luktar inte rotmos längre i Rinkeby

Jag är frukten av förorten. Den fattiga, fruktade, föraktade och förtjusande förorten Rinkeby som alla har en åsikt om men få har frekventerat. Kulissen för mitt barndomsbus var de fruktfärgade betong­askarna som smälldes upp på rekordtid när bostadsbristen var som värst. Estetik och skönhet är relativa begrepp.

 

För mig och mina jämnåriga var miljonprogrammets välplanerade kvarter ett sagolikt äventyr som underlättade vår vardag. Lekparker, gunghästar, klätterställningar, sandlådor och plaskdammar bjöd på äventyr. Där blev jag vig som en vessla och stark som en häst. Där övade jag upp min röst som studsade mellan betongfasaderna.

 

Alla mina vänner hade ugn, kylskåp, element och tvättstuga. Vi hade blommiga tapeter, färgglada köksluckor och balkong mot körsbärsträden. Det var rena drömmen. Vi hade också källarförråd där mina mardrömmar ofta utspelade sig. Efter 25 år i Rinkeby kan jag räkna mina besök i källaren på ena handen. Där nere var det ofta inbrott. Någon hade eldat upp mammas gamla madrass, någon hade knarkat.

 

Häromdagen fick min mamma äntligen ett brev från Svenska Bostäder där de erbjuder sig att följa med dem som är rädda ner till källaren. Det kallar jag omtanke. Tack allmännyttan.
Men åren går och folk flyr dit och därifrån och nya människor lever nu sina liv bakom betongfasaderna. Det finns en enda brist med de annars så mysiga, mångkulturella miljonprogrammen i Sverige. Bristen stavas svenskhet.
Sakta men säkert har de etniska svenskarna lämnat fältet. I den så mångkulturella miljön saknas bara majoritetskulturen samtidigt som politiker kräver att folk måste lära sig svenska och anpassa sig till den svenska kulturen.

 

Min fråga är var dessa förortsungar ska hitta den svenska kulturen om den inte bor i deras kvarter? I tv? Då kan de lika gärna integrera sig i en amerikansk tv-seriekultur.

När jag växte upp fanns både Sussi och Annhild som alltid åt middag prick sex med kniv och gaffel och jag fick stå och vänta på dem i porten som doftade blodpudding eller rotmos. De hade veckopeng och utegångsförbud och plockade svamp och lingon i skogen och satt på balkongen och åt sill till midsommar.

De svenskar som är kvar i dag får man leta efter. På dagtid kommer tjänstemännen med tunnelbanan och blonderar statistiken, men vid fem är de som askungen som skyndar iväg från balen.
Själv är jag där på helgerna för att umgås med familjen, äta mammas mat, leka med syskonbarnen i min gamla lekpark eller cykla runt Järvafältet. Där känner jag mig fortfarande hemma, men jag blir ledsen och arg när jag ser hur makthavarna låtit miljonprogrammen förvandlas från fruktbara förorter till segregerade syltburkar.