HemHyra.se använder sig, precis som flertalet andra webbplatser, av cookies för att förbättra servicen för er besökare. Läs mer om Cookies

Susanna Skarrie, Chefredaktör/ansvarig utgivare/vd

Dyrt och krångligt när socialen är värd

Susanna Skarrie

Mamma och jag hälsar på pappa på demensboendet. I dagrummet blir mamma stoppad av en nyinflyttad kvinna. ”Södre skolen” säger kvinnan med svag röst. Jovisst är det i skolan de senast träffades, för nästan sjuttio år sedan.
”Vem var det där?”, frågar jag när de är klara. ”Åh, det var en klasskamrat från Södra skolan. Hon och hennes syster bodde i barnrikehusen, ett kvarter från vår lägenhet”, förklarar mamma. ”Du vet, de där husen som byggdes på 40-talet för fattiga och barnrika familjer.”

Jag har funderat på det där sedan dess.
Mammas kommentar om sin gamla lekkamrat är inte alls dömande, eller ens värderande, bara ett konstaterande. Tvärtom var hon nästan avundsjuk på barnen i barnrikehusen, för de hade badkar och rinnande varmt vatten, en lyx få förunnat. Däremot säger det här något om hur starkt vi blir förknippade med var och hur vi bor. Även sjuttio år senare, i den sista bostaden.
Fattighus, eller barnrikehus som de kallades, har sedan länge avskaffats. Men i dag har vi en liknande bostadssituation som på 30- och 40-talen. På tio år har socialtjänsten blivit en av landets allra största hyresvärdar. Och i Nyköping bygger kommunen nya hus för fattiga.
Allt går igen.

Ta Viktoria och Magnus och deras fyra barn, till exempel. De har flyttat sju gånger de senaste åren och bor nu i en tvåa som de fått via socialtjänsten. Barnen har problem med hälsan i den fuktiga lägenheten men föräldrarna kan inget göra åt saken. Om de sköter hyran, inte har några nattgäster eller dricker alkohol kan kontraktet bli deras om fyra år. Då kan de slippa flytta runt, kanske till och med kan byta till något större. Det är drömmen.
Vi har tidigare skrivit i Hem & Hyra om att socialsekreterarna får lägga massor av tid på att jaga kontrakt hos olika hyresvärdar, lägenheter som de sedan hyr ut i andra hand till familjer som Törnbloms. Tid de skulle kunna lägga på annat. Dessutom blir det dyrt.
På tio åren har dessutom antalet sociala kontrakt ökat med 250 procent!
Ändå verkar det inte bekymra särskilt många kommunpolitiker. Till exempel är det färre än var fjärde kommun som ger direktiv till sina kommunala bostadsbolag om bostäder också till de svaga grupperna. I de andra fallen får socialen lösa problemen bäst de kan.

Ni hör ju hur det låter. Helt galet! Det här är ett system där alla är förlorare. Dags att tänka om.

Fler krönikor av Susanna Skarrie
Copyright © Hem & Hyra. Citera oss gärna men glöm inte ange källan.