En fast punkt – och jag var lyckligast av alla

Den stora, lyckliga tryggheten manifesterade sig strax innan min tjugoårsdag i form av ett förstahandskontrakt i Helenelund i Sollentuna. Det var en tvåa på nedre botten med kommunalgrå golv, solkiga tapeter och med ett badrum som sedan länge sett sina bästa dagar. Jag hade knappt några möbler, och hade inte råd att köpa några hellre, men det hade inte någon betydelse.

För när jag öppnade dörren, min alldeles egna dörr, var närmare två års kringflackade mellan andrahandsboenden över och jag var lyckligast i hela världen. Min bostadskarriär hade fram till denna lyckliga punkt bland annat innefattat en delad lägenhet med en ung operasångerska som övade arior på mornarna och ett halvår i en andrahandslägenhet i Akalla där en galen granne en morgon kastade ut sina möbler genom fönstret.

Nu skulle jag aldrig mer behöva dela lägenhet med främlingar, betala överpris för ett sunkigt rum eller behöva pendla ett par timmar för att komma till jobbet. Jag hade fått en fast punkt i tillvaron, och det var bara en station från jobbet.

I dag ter det sig som en surrealistisk dröm att en nittonårig skulle få förstahandskontrakt i Stockholm men det här var väldigt länge sedan, långt innan mobiltelefoner och internet, närmare bestämt i början på 80-talet. På den tiden arbetade jag som växlare på SJ i Hagalund, kopplade samman järnvägsvagnar på en bangård, och de som arbetade treskift kunde få förtur i bostadskön vilket gav mig lägenheten.

Numera kan inte ens ett statsråd få ett förstahandskontrakt i Stockholm och det verkar omöjligt att hitta ett boende utan att betala flera miljoner. Staden har blivit som en överviktig som envisas med att klä sig i för små kläder, ett svulstigt gytter som det varken går att bo i, åka kommunalt i rusningstrafik eller gud förbjude köra bil.

Själv står jag inte längre ut med trängseln och larmet utan har flyttat ut på landet, långt från ”Mordors” köer, larm och överpriser som en parkeringsplats för 5 000 spänn i månaden. Likväl minns jag ännu den magiska lyckan när jag för första gången öppnade dörren till min första lägenhet som hade mitt namn på dörren. Att inte fler kan få den tryggheten och friheten i dag är inte bara sorgligt, det är även ett politiskt misslyckande och ett samhällsproblem.