En gyllene apelsin i ett fattigt källarrum

​Varje gång jag besöker den nordnorska ö där jag växte upp, går jag sakta förbi det hus där mitt allra första ”hem” fanns – det första jag minns. Ännu har jag aldrig vågat be om att få komma in för att se om minnena är sannfärdiga, livet har lärt mig att de nog inte är det.

Mamma, storebror och lilla jag bodde i ett enkelt källarrum, jag minns ett skåp med kokplatta, en utslagsvask (som gick att fuskkissa i) och en vattenkran. Jag minns ett köksbord, och jag minns så otroligt väl när jag första gången i mitt liv fick en apelsin. Men jag minns inte hur vi sov, fast jag minns när jag satt i en säng inlindad i en grå filt.
I veckor hade mor och bror talat om att vi skulle få apelsiner till jul, ty nu var freden kommen, och när det är fred får man mat, till och med apelsiner.

Jag hade aldrig sett något så vackert – jag kröp inunder bordet för att få vara i fred med denna min solapelsin, den doftade något jag aldrig känt förut. Jag såg aldrig hur mor och bror hanterade sina apelsiner. Så till sist högg jag tänderna i den gyllene, doftande solen.
Aldrig ska jag glömma den bittra smaken, och ännu längre ska jag minnas det våldsamma skrattet som drabbade mor och bror som förstås hade lurpassat på det där barnet under bordet.

Jag lovar – jag har aldrig lurpassat och gapskrattat åt några av alla de barn jag haft inom väggarna i mina vuxna hem.
Konstigt är att jag inte alls har några minnen från min barndom av usla, kalla och extremt fattiga bostäder. Fast jag inser i dag att det måste varit så, så otroligt smått, trångt och uselt. Jag tror inte ens att jag var ett lyckligt barn mitt i eländet. Det var krig, det var fattigt, min mor hade levt med en tysk soldat, vilket inte gjorde livet lätt för hennes barn åren efteråt.
Detta har fått mig att fundera väldigt mycket på vår tid, våra (mina egna) ungdomar och deras bostäder. Min generation – ofta kallad jätteproppen Orvar – har som pensionärer en osalig förmåga att gnälla. ”Vi byggde landet! Vi skapade välfärden! I dag är vi fattiga!”
En helt ofattbar uppfattning om oss själva.

Ja, de allra flesta av oss började våra liv i materiellt armod. De allra flesta av våra barn och barnbarn i relativt materiellt överflöd.
Men åt oss fanns jobb och faktiska karriärmöjligheter även för den som inte var ett ljus i skolan. Det fanns möjligheter att köpa/bygga en basbostad som, genom idogt arbete, inflation och saftiga subventioner av staten, så småningom blev värd en smärre förmögenhet.

Vad med våra så kallade bortskämda ungar? Jag får i alla fall ont i magen när jag inser deras skuld till CSN, och de en-två-tre miljoner de häftar i skuld till bolåne­institutet.
Visst var vår trappa brant, men den fanns. Vi kunde klättra uppåt, uppåt.
Nutida unga tycks ha en livslång amorteringsplan medan pensionärerna hör till de rika.