HemHyra.se använder sig, precis som flertalet andra webbplatser, av cookies för att förbättra servicen för er besökare. Läs mer om Cookies

Susanna Skarrie, Chefredaktör/ansvarig utgivare/vd

En tid då sanningar ställs på ända

​Tjoff! Den första sparken träffar mitt i korsryggen. Från killen på marken hörs skrik och gråt. Så: en spark till och en tredje på väg. ”Sluta på en gång, annars ringer jag polisen”, ryter jag. Han som sparkar slutar, till synes mest chockad över att någon säger ifrån.

Killarna är elva, går i femman. Flera vuxna passerar förbi, mitt på eftermiddagen, mitt i Stockholm. Ingen säger nåt. När jag polisanmäler nästa dag har inte en enda vuxen ringt polisen.

Tio dagar senare misshandlas en kille som just ska fylla sjutton till döds. Och nu läser jag att bara vart femte barn tycker att vuxna gör tillräckligt när de ser ett brott.

Jag tänker på det när jag läser om tonåringarna Emil, Albin och Henrik. Killarna delar lägenhet och kök i Arjeplog. Där lagar de korvgratäng. Och oroliga föräldrar ringer och undrar om de äter ordentligt. Det finns vuxna som bryr sig.
Ändå är det en märklig höst. Många gamla sanningar ställs på ända. Om vuxna. Om vad en bostad är: ett hem eller en ekonomisk affär?

Ta Ingemar till exempel. Varje år betalar han 16000 kronor i ren vinst till sin hyresvärd, allmännyttiga Sollen­tunahem. För det får han: inget underhåll alls. Skälet är att lägenheterna kanske ska ombildas till bostadsrätter. Ingemar är inte ensam om att vara en vinstmaskin. Av de femtio största allmännyttiga bostadsbolagen går alla, utom ett, med vinst. I de flesta fallen handlar det om några tusenlappar, men åtminstone sex av dem gör mer än åttatusen i vinst på en normalstor trea.

Bor du hos en privat värd kan det vara både värre och bättre. Har du Heba som värd betalar du 26000 kronor i vinst.
Vart tar pengarna vägen? I bästa fall används de till att bygga studentbostäder.

När jag började plugga i Umeå fanns det varken lägenheter eller studentrum. Första tiden var jag inneboende hos två systrar, några år äldre än jag. Vi fikade halva nätterna (knäcke­bröd och blåbärssylt) och så värst mycket hyrestanter var de inte.

Men hyrestanten behövs igen. Och moderna sådana finns. När Mias dotter flyttade hemifrån bestämde hon sig för att hyra ut. Veronica, 17, blev som en del i familjen. Det är inte alltid det går så bra, förstås. Skriv kontrakt, manar både Mia och Veronica. Och kom överens om vem som städar toan.

Fler krönikor av Susanna Skarrie
Copyright © Hem & Hyra. Citera oss gärna men glöm inte ange källan.