Fyra brudar och en lägenhet

Jag har alltid varit av den impulsiva sorten. Så även när det handlade om att lämnat boet och flyga (i alla fall försöka flaxa lite med vingarna) själv. En dag hösten 2004 gick jag bara till Willys i Uddevalla och hämtade så många bananlådor jag kunde bära och släpade hem till morsan och farsans etagetrea med flickrum med sminkbord och minidiscspelare på en mintgrön byrå. ”Nu flyttar jag!”, gormade jag hjärtlöst och började rafsa ihop prickiga kjolar och vinylplattor medan pappa tittade på med chockad min. Inga förvarningar hade getts, inga tecken alls. Och min stackars papi fick se sin enda dotter bryta upp och ta tandborsten ur muggen bara för att några kompisar hade frågat om jag ville bo i deras ”typ kollektiv” i Göteborg ett tag.

Jag mår fortfarande dåligt över att jag skötte det så illa. Jag glömmer aldrig pappas paniska blick.
Lägenheten, ja. Den var en sorglig historia i förorten Gud glömde. Flatås ligger mot Västra Frölunda utanför Göteborg. Identiska trevåningshus som för tankarna till valfri film av Roy Andersson.

Där bodde vi. Vi och pälsängrarna. Jag och Kristin, som skulle bli socionom, delade rum. En klädstång med mina puffiga kjolar delade av och gav oss varsitt personal space. När hennes dåvarande kille kom på besök fick jag snällt sova i den stenhårda soffan (billigaste från Ikea).
När jag fick kille gjorde hon detsamma. Det var många pojkvänner i den där lägenheten. Några var musiker och spelade gärna gitarr tills grannarna skrev lappar för hand och tryckte ned i brevinkastet. En av grannarna hade ett barn som skrek på hjälp tills vi ringde socialjouren. Alla gick upp i vikt eftersom Pågen hade ett bageri i närheten som ständigt spred doften av nybakade bullar.

Jag gillade ändå Flatås. Jag hade inte kunnat tänka mig att flytta hemifrån helt ensam, till en homestylad bostadsrätt som min pappa köpt för att ge mig ”trygghet”. För då hade jag aldrig lärt mig uppskatta det jag har nu (inte att jag bor i en home-stylad bostadsrätt, men i en skadedjursfri förstahandstvåa på Söder i Stockholm, mitt i den puls jag älskar).
Jag hade aldrig lärt mig hur man ska bete sig mot människor i sin närhet, hur man visar dem respekt om det inte varit för den där perioden. Fyra brudar i en trea i Flatås var en perfekt språngbräda ut i det vi kallar verkligheten.
​