Heartbreak hotel botade kärlekssorgen
Efter ett par riktigt sunkiga tredjehandsettor fick mina föräldrar nog med mitt runtflyttande och fixade en tvåa till mig i Stockholms innerstad. Jag förstod inte då vilken skatt jag hade fått, men så här i efterhand och med tanke på dagens bostadsbrist förstår jag verkligen att jag levde ett lyxliv i min lya.
Jag har ganska så dåligt minne men jag minns varje kvadratmillimeter av den här lägenheten. Jag minns också alla olika faser. Den skiftade med mig. Tillsammans med lägenheten tog jag mig från tonårsliv till att bli vuxen. Den första perioden bodde jag på golvet. Jag hade inga möbler och att ha till exempel ben på sängen var inget som stod på min priolista. Jag minns hur jag hade en bokhylla som bara var en planka uppallad på några tegelstenar. Helt enkelt.
Sen kom jag i det som jag och mina kompisar kallade för cocktail-perioden. Det finns en mycket färgglad affär med samma namn på Södermalms höjder och det hör liksom till att man under en period i livet köper allt till sitt hem där. Kitschigt och färggrant. Samtidigt som pryttlarna från Cocktail flyttade in svampade jag väggarna i starka färger. Jag minns mitt sovrum extra mycket. Ena väggen var mörkt grå som ett minne efter en gammal pojkvän som målat den en eftermiddag. Resten var svampat som blå moln. Alla detaljer målade i guld. I stort sett fick det bara plats en säng och så fick det bli. En säng bland molnen.
Lägenheten tog hand om mig. Den slöt sig runt mig och såg till att jag fick bli jag. Den tog också hand om alla mina kompisar. Öppen och flexibel såg den till att vi hade någonstans att vara. Vi kallade lägenheten för Heartbreak hotel. Det var alltid någon med brustet hjärta som bodde hos mig eller så var det jag. Men där inne bland de färgglada väggarna blev vi botade igen.
Lägenheten hade världens minsta kök men det var ändå där jag började min matlagningsresa. Jag kommer aldrig att glömma när jag hade träffat en kille som bodde i Jakarta, vi kallade honom för Jakarta-mannen. Flitigt mejlväxlade vi och plötsligt skulle han flytta hem till Sverige igen. Jag ringde Amanda i panik eftersom jag fått för mig att jag var tvungen att bli en rackare på att koka ris. I fall han skulle vilja ha ris helt plötsligt. Jag trodde att man blev helt risberoende av att bo i Jakarta … Amanda hastade hem till mig och så kokade vi ris.
Lägenheten var samlingspunkten för mig och mina vänner. Förutom att jag älskar att ställa till med middagar och kalas så var det nog mycket för att jag var den enda som hade en egen lägenhet på riktigt. Jag är otroligt lycklig över att mina föräldrar förbarmade sig över mig. Vart hade jag annars tagit vägen? Jag vill kunna ge mina barn samma sak. Ett tryggt litet eget hem att bli vuxen i. Det fick jag. Därför är jag just jag.
