Hur kan det vara okej att skinna våra sjuka och äldre?

När min pappa till sist blev tvungen att flytta hemifrån var det en vetskap om det oundvikliga som grott under lång tid. Han blev allt sämre i sin demens. Mamma fick passa och vakta. Humöret skiftade. Det hände saker om natten. Till sist: det här går inte längre.
Snabbt fick han plats på ett särskilt boende inte så långt från deras gemensamma lägenhet. Flytten var smärtsam, inte minst för att han inte förstod varför. En utdragen sorg.
Stället han flyttade till, Solstickan, var så bra det kunde bli. Personalen underbar. Så långt var det ändå okej, livet har sina vägar.
Men så kom hyresavin. I ett slag nära tredubblades mammas och pappas boendekostnader. Hur skulle det här gå ihop? Min bestämda känsla av att detta drabbar en grupp som inte kan slåss för sin sak gick inte att ruska av sig.

Så när vår reporter Marcus Derland nu lyckats med det som alla politiker hittills gått bet på – att visa statistik på hur hög boendekostnaden på särskilt boende är – så är jag inte förvånad. Men förbannad.
Det är förfärliga siffror, kostnaden på särskilda boenden är i många kommuner mer än dubbelt så hög som hyran för en vanlig lägenhet. Värst är det i Storfors i Värmland, där är boendekostnaden 160 procent högre än på andra hyresrätter. Många gånger är kostnaden för särskilda boenden inte ens förhandlad utan kommunen sätter den avgift de har lust med.
För väldigt många äldre par innebär det en mer än tredubblad boendekostnad då de också måste flytta isär. Med ens måste de betala för två lägenheter – varav den i särskilt boende är dubbelt så dyr som den nuvarande bostaden.

För det första undrar jag: varför har ingen politiker tagit reda på detta förut? Socialminister Lena Hallengren har ansvar för äldrefrågor i regeringen. Hur kan hon säga att det är för komplicerat att ta fram siffrorna när vår reporter lyckas med uppgiften på några veckor? Det måste handla om något annat.
Och så den stora frågan: hur kan det vara okej att skinna äldre människor som blivit sjuka (och för den delen deras livskamrater) på deras sista besparingar? Människor som jobbat hela sina liv och bidragit till vårt gemensamma välstånd.

Kanske sätter Ingrid i Alingsås ord på det. Hon ­konstaterar att hennes generation är van att bita ihop och inte klaga. Vilken tur att hon fått nog och berättar om den situation som hon och hennes man Kent hamnat i. Måtte det ge mod till fler att våga säga ifrån!