Jag är så trött på andras skräp!

​Bambi ligger i skogsgläntan med huvudet i en onaturlig ställning, som om hon kippar efter luft. Eller gjorde, hon lever inte längre. Dramatisk musik och den korniga skolfilmen byter scen: rådjurets inälvor alldeles intrasslade
i en beige, trasig nylonstrumpa. En allvarlig röst som säger: ”Så här går det när vi skräpar ned i naturen – oskyldiga djur får lida!”

Kampanjen Håll naturen ren hade vissa drastiska inslag. Jag hade svårt att sova efter filmvisningen. Med min livliga fantasi såg jag framför mig hur det stackars rådjuret kämpade för livet, tittade på mig med sina stora ögon och undrade: ”Vad ont har jag gjort?”
Inte för att jag någonsin använde nylonstrumpor, än mindre slängde dem i naturen. Trasiga glasflaskor, tomma godispåsar, glasspapper kunde ha samma verkan.
För att inte tala om fimpar som oskyldiga barn stoppar i munnen. Att slänga skräp var helt enkelt livsfarligt.

Effekterna av kampanjen verkar helt ha klingat av. I dag slängs det fimpar, engångsgrillar, glasflaskor, kundvagnar och pappersmuggar var som helst.’
Stockholm är så skitigt att jag skäms. Det händer att jag plockar upp sådant som folk medvetet slänger med ett: ”Jag tror du tappade något.”
Men oftast inte.

Under vintern har vi tagit bilder på skräpiga bostadsområden Det är skrämmande. Själv har jag en återvinningsstation utanför köksfönstret. Jag får anstränga mig för att inte tänka på alla råttor som kalasar på skiten. Men i skrivande stund sitter jag på fjärde våningen i ett miljonprogramsområde.
Ser mig omkring när jag går ut till cykeln, inte en fimp eller ett glasspapper så långt ögat når.
Det här borde vara ett typexempel på område där det är som skräpigast, enligt vår undersökning. Hur kommer det sig då att det är så rent här?

Han som bor här gissar på vaktisen Magnus. Som snackar med alla, håller efter och gör så att folk känner sig hemma.
Kan det vara så enkelt? Städning är annars något som jag är expert på – att misslyckas med. Minst framstående är jag i grenen att lära barnen hjälpa till. Jag kan inte räkna alla system jag skapat – ofta med barnens hjälp – för att fördela hemarbetet. Samtliga har gått omkull inom loppet av två veckor.
Men det finns de som är världsmästare på riktigt i att få barnen att hjälpa till. Uppenbarligen finns det en del att lära !