Jag blev kär i trean i förorten
Min första egna hyresrätt var en trea på Malmvägen i Sollentuna. Området hade dåligt rykte, men jag älskade att bo där från första stund. Jag fick den från bostadsförmedlingen och den var så fin. Den bästa odlarbalkongen jag någonsin har haft, stort vardagsrum och kök, dubbla toaletter.
En egen lägenhet – det var liksom det vuxnaste som kunde hände mig, en ensamstående mamma i tjugoårsåldern med två barn. Jag minns när jag flyttade in. Folk kom genast och hälsade, barnen ringde på dörren och frågade om de kunde leka med mina barn. Det var en stor trygghet där, alla kände alla och det fanns en extrem solidaritet. Man hade koll på alla barn, inte bara sina egna.
Så småningom började jag jobba på tv och det var aldrig några problem för mig att jobba över. Jag kunde ringa vilken granne som helst. Kom jag hem sent kunde grannarna stå på balkongen och hojta ”Doreen kom upp och ät tabbouli!”. När jag svarade ”jag ska bara hämta barnen” fick jag snabbt veta att de redan satt runt matbordet. Jag behövde aldrig ta ut vab-dagar när barnen var sjuka. Grannarna ställde upp.
Det fanns folk utifrån som undrade varför jag bodde där. De visste att jag var på tv och då ska man tydligen inte bo i ett miljonprogramområde. Många pratar sig varma om förorten, typ det är så ”spännande med exotiska kryddor och dans”. De exotifierar förorten. Det blir som att sätta ett plus i stället för ett minus, men saken blir densamma. Man ser inte människor som jämlikar och det är beklagansvärt.
Samtidigt finns bilden av förorten som livsfarlig. Under de 15 år jag bodde på Malmvägen hjälpte medierna till att sprida den. När tv kom för att göra inslag skulle det prompt fotograferas mot en graffitivägg eller upp mot höghusen i stället för att visa bilder på fontänen där baren lekte eller den vackra trädallén.
Det kallas ibland invandrarområden, men när slutar folk att vandra? Jag tycker att vi ska sluta snacka om invandrare. På Malmvägen fanns folk som slutat vandra för decennier sedan.
Att de sen vill bo nära sina landsmän är väl självklart. Man går till den famn som är öppen. För vem vill gå till en fest där man inte är bjuden?
Numera när jag bor i en 20-talsvilla kan jag sakna Malmvägen. Min minsting sitter ensam och gungar i trädgården. Det är sorgligt. På Malmvägen hade jag bara kunnat skicka ut henne och hon hade lekt med andra barn.
Så fast jag, enligt ryktet, lär bo nära ett av kommunens bästa dagis går jag med minstingen varje dag till dagiset där de andra barnen har gått. Där har alla barn olika etniska ursprung och för mig är det ingen PK-manöver utan så himla mycket värt. Jag vill ge alla mina barn möjlighet att växa upp i ett mångkulturellt samhälle. Dessutom är det dagiset det bästa i kommunen, utan minsta tvekan.
