Jag drog högsta vinsten i bostadslotteriet

Nä du mamma, det går inte till på det sättet i dag”, suckar min äldsta son, 20 år gammal, när jag berättar om hur jag flyttade hemifrån. ”Du hade sjuk tur. Inse det.” Och ja, kanske är det ett slags realitysaga, denna story om min första bostad. Nåt slags högsta vinsten i bostadslotteriet.

Lägenhet – ingen pjåkig bostad alls, utan en tvåa med kök och badrum på 60 kvadrat i kulturhus på Kungliga Djurgården i Stockholm, granne med Gröna Lund och därmed ett berättigande till fri entré året runt eftersom besökarnas höga skrik i berg- och dalbanan störde en del under sommaren, när fönstren stod öppna.

Jag var 19 år och flyttade ihop med en kille, sen skulle han av olika skäl vidare i livet och jag fick behålla lägenheten … (Det är här som sonen skakar på huvudet, nej, omöjligt, lämnade han bara lägenheten till dig? Ja, det kanske låter absurt men så gick det till.)

Hyran var runt 3 700 och det kunde ju förefalla som rätt mycket på den tiden, 1983. Därför tog jag in en del hyresgäster, först väninnan X som jobbade som servitris på Bäckahästen och som behövde en bostad i närheten av Berzelii park, så småningom väninnan Y som behövde komma hemifrån illa kvickt och som fick husera på en madrass i vardagsrummet.
Att förfoga över en egen lägenhet och vara ung i city bjöd på oändliga möjligheter till fest. Det lagades billiga pastamiddagar och det partajades hejvilt. Den lilla tvåan på Djurgården blev en smula legendarisk och det ryktades till och med att jag var en mystisk grevinna från Östeuropa, som ärvt bostaden av en rik släkting.

Vad säger man när man nås av sådana rykten? Man säger inte mycket, man låter myten frodas. För det kvittar egentligen vad man säger, folk vill tro på sagor och det där med grevinna lät ju spännande.
Djurgården, tidigt 80-tal. Jag kan inte påstå att jag hängde med Wallenbergs eller Bonniers, men ett residens besökte jag flitigt och det var intendentbostaden på Waldemarsudde. Där bodde bröderna Z, och de visste att ställa till med hallabaloo.

Bästa tiden var sommaren, då vi satt i deras trädgård, drack paraplydrinkar och såg Finlandsfärjorna lojt dra förbi mot Stockholms södra hamninlopp.
Jag älskade min första lägenhet. Årstiderna som avlöste varandra, kulturstämningen, att få åka färja till jobbet.
Gick det verkligen till på det här sättet? Vem vet … Nog hade jag sjuk tur alltid.​