Kärlek, skabb & en snabb sorti

Min första egna bostad var en olaglig andrahandslägenhet på Maria Prästgårdsgata på Söder. Vad kan jag ha varit? Mycket ung i alla fall.

 

Med mig hemifrån tog jag bara lite kläder och den begagnade elektriska skrivmaskin mina föräldrar givit mig när jag var 16 för att uppmuntra mina skrivambitioner.

 

Tre saker hände i min första egna lägenhet. Jag var kär. Jag skrev min första roman. Jag fick skabb.

 

Kärleken först. Det var en anarkist från Kiruna som vände allting upp och ner. Han älskade aldrig mig tillbaka, så min kärlek mörknade till passion – en dov, mörk, sinnessjuk besatthet. Han bodde inte i Stockholm och det hände att jag tänkte att han kanske kanske skulle komma till stan utan att ringa mig först, så jag for till Centralstationen med en välkomstpresent och satte mig att vänta.  

 

För kanske skulle han komma med ett tåg nån gång. Och eftersom jag inte visste varifrån han kom måste jag passa alla tåg. Stod jag där ängslig och uppjagad på de olika perrongerna och spanade.

 

De gånger han faktiskt kom – och då skickade han alltid ett vykort först – var jag uppjagat lycklig. Han låg där på madrassen bredvid mig och sov och jag fick bita mig i handen tills den blödde för att inte börja banka på honom.
Det var kärleken det. 

 

Romanen hämtade också sin näring ur passionen. Jag skrev en novell om Jesus och Judas, hjälten och förrädaren, som växte och växte och till slut med bävan och ett bultande hjärta viskade jag till mig själv det mest förbjudna: det här är ingen liten novell, det är en stor och modig roman.
Besatt som jag var fortsatte jag att skriva, och jag skrev och jag skrev, tålmodigt och väntande – precis som när jag stod på Centralstationen och spanade efter honom som inte kom – och så småningom skulle romanen faktiskt bli färdig och bli min första, min trampolin ut i det liv som sedan blev mitt och som ni kanske känner som Jonas Gardells.

 

Skabben slutligen. Samma anarkistpojke lärde mig hur man möblerar sitt hem med containerfynd. På så sätt fick jag lampor, stolar, och till slut också en bäddmadrass som vi släpade hem och älskade på.

 

Vi borde väl ha vädrat den först, eller skakat den åtminstone, för det började klia något infernaliskt och röda eksem spred sig på kroppen. Skabb! Konstaterade min anarkistiska kärlek, och det enda som hjälpte var vädring.

 

Tillsammans bar vi ut allt jag ägde, varenda pinal och ställde på gården. Sedan klädde vi av oss nakna och smorde in oss med antilusmedel som stank och sved. Därefter började det snöa.

 

Det snöade på min Billyhylla och min bäddmadrass och mitt matbord och mina fyra stolar, och jag gick naken i den kala lägenheten och sved.

 

Då ringde det på dörren och utanför stod värden och undrade vem jag var, varför jag var naken, varför jag slängt ut all min bråte på gården och låtit den bli översnöad, och varför jag uppehöll mig i en lägenhet som inte var min.

 

Ett dygn fick jag på mig. Sedan måste jag vara utflyttad. Nästa dag samlade vi böckerna, skrivmaskinen, vykorten från min älskade och manuskriptet till den växande romanen på madrassen och bar bort alltsammans.

 

Min älskade som aldrig älskade mig tillbaka och jag och en fullpackad madrass färdades genom ett snöigt Stockholm på väg ut i en hemlöshet som sedan skulle bli min i många år.
Så var det när jag var ung.

 

Jonas Gardell är författare och ståuppkomiker. Han bor i dag i bostadsrätt på Söder i Stockholm. ​