HemHyra.se använder sig, precis som flertalet andra webbplatser, av cookies för att förbättra servicen för er besökare. Läs mer om Cookies

Ebba Witt Brattström, Litteraturforskare och feminist

Kvinnokamp på tjugo kvadratmeter

Min första bostad var en andrahandsetta på Birger Jarlsgatan 120, som gjord för att hålla kvinnomöten i. Hyran var rimlig, också för dåtidens förhållanden. Jag behövde inte ta studielån utan försörjde mig som extra bokuppsättare på Stadsbiblioteket vid Odenplan, tre kvällar i veckan och på helger.
Året var 1971, jag hade just fyllt 18 år, tagit studenten, börjat plugga på universitetet och inlett mitt första förhållande med en man. Men framför allt drömde jag om att gå med i Grupp 8 som jag läst om i Dagens Nyheter redan 1970.

Men ville dessa tuffa kvinnor verkligen ha en liten studentska utan livserfarenhet? Medan jag grubblade över hur jag skulle komma i kontakt med mina idoler inredde jag min etta och skapade maximala förutsättningar för invasionen av kvinnoaktivister, när det blev dags.

Nöjd inspekterade jag antalet sittplatser: en dubbelsäng i sovalkoven (som min kille hjälpt mig att bygga), två fåtöljer och fyra klaffstolar från Ikea. Här kunde nio till tio personer sitta och dryfta kvinnoförtrycket utan problem.
Lägenheten var på tjugo kvadratmeter, och varje centimeter tillvaratogs ändamålsenligt och rymde förutom sittplatserna ett soffbord, tre hyllor och ett skrivbord.

På väggarna affischer. I kokvrån (med revolutionärt röda skåpdörrar) fick ett minimalt köksbord rum. Här bodde jag i drygt tre år med min kille och våra två katter, CH och Mozart. Det var hur mysigt som helst, och vi ansåg oss inte vara ett dugg trångbodda.
I synnerhet minns jag med värme våra lördagseftermiddagar, då vi kommit hem från jobbet (han från sin bokhandel, jag från bibblan), städat, och nu pustade ut i varsin fåtölj med en bok och en öl. Kanske grillade vi något på vår minigrill, det var bara att öppna fönstret så slapp vi oset. Livet var enkelt.

På nyåret 1972 morskade jag upp mig och gick med bankande hjärta, iförd kampkostymen (röd Mahjong), till Grupp 8:s lokal på Söder. Och se, det lyckades! Nu kunde mitt verkliga kvinnoliv som Grupp 8-aktivist börja.

Snart satt tjejerna i min lokalgrupp Svea bekvämt placerade i min etta, och talade ”bittert” om våra kvinnoerfarenheter (min kille flydde fältet). Det personliga var ju politiskt!
Ibland förberedde vi aktioner, eller sydde kvinnokampsmärket på demonstrationsfanor medan vi sjöng: Ååå alla kära systrar, dagen är äntligen här!

Copyright © Hem & Hyra. Citera oss gärna men glöm inte ange källan.