Med morsan inpå knuten
Jag flyttade hemifrån … men man kan egentligen inte flytta hemifrån på en så liten ort som Vingåker. Hyresområdet låg bara en kilometer från mina föräldrars villa. Dessutom jobbade jag på samma industri som min morsa – hon var sömmerska, jag pressare på konfektionsfabriken – så jag såg henne varje dag. Men jag var glad över att jag lyckades hålla min lilla etta så fri från möbler och inredning: bara en kal fläck i universum.
Genom fönstret kunde jag, i timmar, stå och stirra ner på skolgården där jag själv trampat omkring för inte så många år sen. Jag var omringad av min egen barndom! Min etta var ändå befriat område på en ort jag bara ville bort från. Jag skrev det mesta av min första diktsamling i den lägenheten – full av ensamhet, förtvivlan, uppbrottsstämningar. Men någon borde skriva en bok om hur det är att flytta hemifrån på en mycket liten ort.
När jag kom till Stockholm i åttiotalets början blev min bostadskarriär en labyrint av studentbostäder, ofta i andra eller tredje hand. Korridorerna ekade av landsortsdialekter och utomeuropeiska språk. En svart man i ett vitt studentrum. En kinesisk utbytesstudent med en säck av ris – gåva från ambassaden – under sängen. Och så vidare. När jag var utomlands hyrde jag ut mina andrahandsrum i tredje hand och spänningen var stor när man kom tillbaka. Skulle man få tillbaka rummet eller inte?
Hela åttiotalet var för mig, vad beträffar bostäder, som en dålig spionthriller – svara i telefon i någon iskall lägenhet på Östermalm och uppge ett annat namn än sitt eget. Bäst trivdes jag i ett kollektiv i Älvsjö, tillsammans med ett gäng husockupanter. Vi kallade huset Stammheim, efter fängelset där de tyska terroristerna satt fängslade och satte upp en skylt med det namnet i villaområdet. När vi flyttade därifrån och var tvungna att fixa till möblerna i huset fick en av oss en lysande idé om hur den svårt noppriga fåtöljen skulle räddas – han rakade den med en rakapparat!
Sen femton år tillbaka är jag en stadgad man. Numera skriver jag dikter om mina trädgårdsodlingar i huset vid Västerdalälven, där jag är halva året. Och så bor jag och min familj i en bostadsrätt i Årsta, inte för att vi gillar bostadsrätter utan för att någon hyresrätt inte fanns när vi behövde större. Min kärlek står till hyresrätten och till det egna huset; bostadsrätten är en krånglig mellanform som gör folk giriga och liksom ensamma. När jag på olika möten motsatte mig omvandling av hyresrätten – folkets egendom! – såg jag ilskna dollartecken i mångas ögon.
Jag har alltid tänkt – Ett samhälle får det slags människor som deras boende skapar. Och i detta nu skapas ett mer egoistiskt folk. Minnet av hyresrättens kollektivism utplånas ur våra medvetanden. Ägandet tar över oss.
