Men hallå – vad är det som händer?

Vem tar lunchen i dag? Frågan hörs varje dag vid ett. Det tar inte många minuter innan någon gjort ett snabbt överslag – fem vuxna, tre mittemellan, åtta barn – och börjat vandringen mot matkällaren. Mot matjessill, färskpotatis och kall öl. En annan tar sikte mot köket. Köttbullar på burk och pulvermos gånger åtta. En halvtimme senare sitter alla längs långbordet.

 

Så enkelt var livet i somras på Styvnäset i Stockholms skärgård. Kollektiv-livet. Där man aldrig vet om man är elva eller tjugo till middagen men ingen går hungrig från bordet. Och arbetsinsatsen även för en trebarnsmor är minimal.

 

Omställningen till ensamlivet i lägenheten är abrupt. Tillbaka på jobbet läser jag i Hem & Hyra att den bästa grannen är den som varken syns eller hörs. Tänker att det är något fel på mig som blir glad när nyinflyttade grannen ringer på.

 

Fast Mimmi Sandberg, som valts till årets bästa granne, är allt annat än tyst och tillbakadragen. Och Robert Gustafsson, som var tredje vill ha som granne, umgås inte alls med sina. De bara kissar i kors nattetid.

 

På nåt vis verkar livet i bostadsområdena ha hårdnat. Inga fler socialbidragstagare, tack, säger många kommunala bostadsbolag. Anna, som efter år av trakasserier lämnade sin man, fick se hur allmännyttan stängde dörren rakt i ansiktet. Wesam, som flytt från våldets Bagdad och läser svenska på heltid, tvingas bo på hotellhem.

 

Men hallå, vad är det som händer? Säger bara en sak: alla människor behöver ett hem. Tänkte på det när jag och en kollega åkte till Ramallah på Västbanken innan lugna Styvnäset. Vi skulle hålla kurs för palestinska journalister och göra en tidning på temat bostäder.

 

Första reaktionen från deltagarna var knappast översvallande. Ockupation, vägspärrar, muren, bosättningar – allt verkar ligga närmare till hands. Men så kommer vi fram till att ämnet innefattar allt: storpolitik, det lilla livet, jämställdhet, korruption, grannar.

 

Tillbaka i Sverige bryter ett annat inbördeskrig ut: om kamphundar. Fakta blandas med känsloargument. Och jag som är jätterädd för hundar lyssnar lätt på förbudspratet.

 

Kanske borde man flytta till Island? Fram till förra året var hundar helt förbjudna på ön. Och än måste man ha alla grannars godkännande för att få ha hund i sin lägenhet.
Fast det är väl ändå att gå lite väl långt?