Nu är jag åter i bostadsbristens huvudstad

Ett snabbt överslag. Ett sökande i minnet många år tillbaka.

Den allra första låg i Uppsalas Årsta. I ett höghus av gult tegel. 25 kvadrat på första våningen och utsikt över en ogenerad fönstertittare i tvillinghuset mittemot.

Men den andra då? Räknas den lilla stugan, utan toa eller vatten på Tofta på Gotland, som var mitt hem under min tid som säsongsarbetare? Eller var nummer två den lilla ettan på Fredsgatan i Uppsala som jag delade med en bästis? En stackars bästis som fick ligga på om mina sena hyror.

Efter det kom i alla fall trerummaren på Hisingen i Göteborg som jag delade med min dåvarande pojkvän. Ekonomisk historia och språk på universitetet. Och långa resor med spårvagnen över bron. Jag var företagsam och lyckades hitta andrahandstrea på tjusiga Linnégatan i centrala Göteborg. Den hade vi råd med tack vare bostadslösa vänner som hyrde in sig. Hyresvärden försåg oss med en tvåa i samma hus så småningom. Som vi hade bättre råd med.

Det blev sen lite olika. Ibland inneboende i andras hem. Ganska ofta studentrum med delat kök och garanterat störd nattsömn i äkta studentikos Uppsala-anda. Ny kärlek. Ny stad. Och ny lägenhet. Ett hem i centrala Örebro! Inte mitt hem, men tak över huvudet och någonstans att sitta och värma sig inför vilda festnätter! Gott nog. Och så tillbaka till nya studentrum, fast denna gång i Jönköping och med journaliststudier som främsta drivkraft. Efter det kunde jag äntligen flytta hem igen. Till den stad som var min. Till bostadsbristens och de höga bostadsprisernas huvudstad. Till den galna andrahandsuthyrningens huvudstad.

Hem till Stockholm igen.

Från två rum och kök i Kristineberg till ett rum och kokvrå med två inneboende vänner på Karlavägen på Östermalm. Kungsholmen nästa. Med löfte om minst två års andrahandshyra blev Polhemsgatan min nya adress. Men, de utlovade två åren blev två månader och sedan var det bara att ge sig ut och tigga bananlådor i närmaste matbutik igen. 

Och så rullade det på. Tills jag fick nog.

Eller snarare, tills jag fick råd. Råd att köpa min allra första egna lägenhet. En 24 kvadratmeter stor lägenhet på nedre botten, med lila badkar på tassar och arbetskök. Den kostade 450 000 kronor och jag åt krossade tomater direkt ur burken, för att ha råd med räntor, amorteringar och hyra. Ett snabbt överslag. Ett sökande i minnet. Och på rak arm har jag passerar 22 olika bostäder när jag ser tillbaka.

Är det mycket? Eller lite? Jag vet ärligt talat inte. Men nog hoppas jag att allas våra ungar ska hitta hem något snabbare än så.