Ont ska med ont fördrivas
Efter tolv dagars pjåskande med en envis förkylning får jag nog. Jag tror det är mitt småländska arv som säger ifrån. I en vecka har jag gått långsamt, druckit äckligt örtte och lagt mig strax efter Bolibompa. Utan resultat.
Jag packar väskan och går på ett gympapass. Antingen får jag hjärtmuskel-inflammation eller så blir jag frisk. Svetten rinner. Efteråt är jag piggare än på länge.
Just det tänker jag på när jag läser om Anita och Annastina. De har tröttnat på att bo ensamma i sina lägenheter när de stöter på varandra på gatan. De vill ha grannar att dela vardagen med. Men inget kollektivhus finns i sikte i Mölndal, där de bor. Så vad gör de? De bygger ett eget.
Sånt gör mig glad.
Anita och Annastina flyttade till något de längtat efter. Flytta är lustfyllt – om man får välja själv. Men allt fler hyresgäster ställs ofrivilligt inför frågan när grannarna bildar bostadsrättsförening. Det är allt annat än lustigt.
Två av tre hyresgäster vill inte köpa sin lägenhet om huset de bor i ombildas, visar vår undersökning (sidan 40). De blir tvungna att välja mellan att flytta eller bo kvar som hyresgäster hos sina grannar.
Björn och Lollo har bott i sin trea i femton år. De tycker det är bra och bekvämt att hyra sin lägenhet. Vi skulle aldrig själva ha valt ombildning, säger Lollo. Men nu ska grannarna snart bestämma sig, och Björn och Lollo måste ta ställning.
Har vi råd? Vill vi äga hus tillsammans med grannarna? Blir det mer jobb och dyrare eller bättre och billigare? Frågorna är många runt köksbordet.
Det går inte att undvika det, hela Sverige sjuder av bostadssnack. Ombildning och hyreshöjning är orden för dagen. Det försvinner hyresrätter som aldrig förr och samtidigt varnas det för kraftiga hyreshöjningar i städernas centrala delar.
Läget kommer att spela en större roll för hyran framöver, det är alla överens om. Det är rätt att de som bor centralt ska betala mer, säger Ingela som bor i Malmö. Hennes hyra sänktes med femton procent efter förhandlingar enligt Malmö-modellen. För Camilla, som bor i samma stad men ett stenkast från havet, höjdes hyran med tio procent.
Bostaden är inte längre bara ett hem. Och tempot skruvas hela tiden upp.
Då kan det vara vilsamt att följa med historikern Jan Jörnmark på spaning efter tomheten. Långt bort från storstädernas bostadsbrist letar han efter övergivna rivningshus. Och hittar rester av mänskligt liv som gör honom – glad.
Glädje bjuder in mer glädje.
