Politikerna svek igen
Jag reser väldigt mycket och besöker många platser i Sverige, med helt skilda förutsättningar. Men dessa orter har oftast en sak gemensamt: bostadsfrågan är ett av de hetaste samtalsämnena.
Tyvärr handlar de flesta samtalen om avsaknaden av bostäder. Det är nämligen bostadsbrist i mer än 80 procent av landets kommuner.
Bristen på bostäder drabbar idag alla generationer. Unga som inte får möjlighet att flytta hemifrån. De mitt i livet som vill förändra sin boendesituation men inte kan. Äldre som vill ha ett annat boende med trygghet och närhet till service.
När man beskriver bostadsbristen blir det lätt opersonligt. Men bostadsbristen är inte opersonlig, tvärtom. Jag möter de människor som lever mitt i den varje dag. Rätten till ett tryggt, hälsosamt boende är förutsättningen för ett tryggt liv. Och frånvaron av ett tryggt boende skapar otrygga människor och framför allt otrygga barn.
Många av dem jag möter är handlingskraftiga och vill få till en förändring. Det är dessa människor som ger mig hopp. För det är just människors gemensamma kraft som har förändrat och utvecklat världen i rätt riktning.
Samtidigt möter jag också dem som redan har gett upp. De förtvivlade, som säger att det inte går att förändra situationen och som tvingas anpassa sig till trångboddhet, korta andrahandskontrakt och osäkra boenden.
Det är när jag möter dessa människor jag verkligen blir orolig. För deras berättelser visar vilken djup bostadskris vi har idag. Och när det är kris behöver alla krafter samarbeta och komma på nya idéer och utveckla samhället tillsammans.
Politikerna borde i bostadssamtalen i våras ha kommit överens över blockgränsen. De borde ha presenterat långsiktiga förslag om hur fler bostäder till rimliga kostnader ska kunna byggas.
Men återigen svek politiken. Nu presenterar istället politiska partier förslag hämtade från förra århundradet. De som redan har det tuffast ska skiljas ut från alla andra, bo på särskilda våningsplan, i särskilda boenden eller tvingas bo inneboende. ”Marknadsanpassade hyror” ska införas, storleken på din plånbok ska avgöra om du får en bostad eller ej.
I stället för att samhället satsar våra gemensamma skattepengar på att få fram fler bostäder för alla så ska vi gemensamt subventionera de som hyr ut delar av sina villor och dem som gång på gång renoverar sina kök eller lägger ny trätrall.
Det är inte rimligt.
Hyresgästföreningen, idrottsförbunden, Rädda Barnen, fackförbund, kvinnojourer, socialtjänsten, skolan, Arbetsförmedlingen och alla andra som dagligen möter dem som lever i bostadsbristens skugga måste nu gemensamt driva på och påminna de som beslutar att rätten till ett boende är en mänsklig rättighet.
Sverige är ett rikt land, vi ligger långt fram tekniskt och innovationsmässigt. Vi har dessutom gjort det förut. Så det är klart att det går att få fram fler bostäder!
Men det handlar om politisk vilja. Det är dags att politiken börjar blicka mot framtiden och inte hämtar dåliga idéer från historiens bakgård, idéer som var usla redan när de presenterades förra gången. Det är dags att våra politiskt förtroendevalda gör skäl för det förtroende vi medborgare har gett dem.
