Resan från vårt utedass
Våren 1952 var jag åtta år. Vår familj flyttade från en lägenhet utan badrum, utan centralvärme och med utedass på hyreshusets innergård i Ystad, till ett nybyggt hyreshus på Kanalgatan vid nöjesparken Sommarlust i Kristianstad. På åkrarna sköt andra hyreshus upp. Vårt var ett så långt trevåningsbygge att det genast kallades för Kinesiska muren. Området hette Lyckans höjd.
På andra sidan kanalen jagade vi kaniner och bakom Folkets park fanns det en remsa av björkskog som var utmärkt att leka i. Norrut låg stadens soptipp. Där letade vi efter skatter och kom hem skitiga till våra mödrars förtvivlan. Vi tyckte inte att det gjorde något. Det fanns ju en tvättstuga i källaren. Vi hade också badrum med varmt och kallt vatten, en toalett som vi kunde spola i och där man kunde sitta utan att det drog kallt om rumpan.
Förutom mina syskon bodde också vår mamma i lägenheten. Ibland var hon frisk från sin tbc, som hon hade fått som barn i mer trångbodda, kallare och sämre bostäder än den vi hade haft i Ystad. Vår far syntes inte ofta, han var sjöman och kom bara hem någon vecka om året. Vi såg honom som en främling.
Att han var borta och vår mor oftast sängbunden var en fördel. Det var lätt att hålla sig osynlig. Att inte vara hemma utan bo i kojor, källare eller på vindar var en sport för barn på den tiden. På kvällarna läste jag romaner, mest sådana som min mor läste. Vi hade också en bibel. Den ville jag lära mig utantill, lika väl som alla svåra ord jag stötte på. Att jag inte kunde stava orden bekymrade min fröken. Det fanns inte plats för så många röda bockar i mina uppsatser, sa hon. Själv tyckte jag att det var roligt att stava ord på mer än ett sätt.
Det var kul i Lyckans höjd, ända tills vår mor dog. Därefter började en resa till barnhem, släktingar och ut i världen då jag gick till sjöss. Tjugofyra år gammal ordnade jag mitt första egna hem. Det blev en mängd bostäder genom åren: kollektivboende i rivningshus, flera hyreslägenheter, mest i Stockholm, och sedan några bostadsrätter och flera hus i takt med att bostadspolitiken ändrades. Författarinkomster är osäkra. De går upp och ner. Det blev för dyrt att bo i Stockholm. Billiga hus på Österlen blev räddningen.
I varje bostad letade jag efter den perfekta platsen att skriva på och jag trodde alltid att jag skulle stanna där för gott. Men det blev inte så. Som barn hade jag blivit präglad av rotlöshet. Jag har levt både i en tid när det har varit möjligt att skaffa en bostad relativt enkelt och i en tid då det har blivit svårare och svårare. I den första tiden gjordes det i samhället ett gigantiskt krafttag för att bygga ett Folkhem för alla och i den andra tiden avvecklades den drömmen till förmån för att varje bostad skulle ägas av den enskilde. Det är bara det att detta ägarskap är ett sken. De flesta av oss arbetar i stället för en bank.
