HemHyra.se använder sig, precis som flertalet andra webbplatser, av cookies för att förbättra servicen för er besökare. Läs mer om Cookies

Amanda Ooms, Skådespelare, författare och konstnär.

Stora drömmar på liten yta

Tanken på min första lägenhet sammanknippar jag med en enorm frihetskänsla, och ungdomen – en tid man inte är medveten om så länge den varar. Först då den är över kan den återkallas med skratt, lättnad och vemod.

Jag minns en stor, tung träport, mörkgrön tror jag, långt upp på Birger Jarlsgatan i Stockholm. Sibirien, sa de som visste.Det lät långt borta, men det var perfekt, eftersom teatern Unga Klara där jag arbetade då låg på Sveavägen.

Innanför porten gick man igenom ett stort valv, som var början på en annan tid. Nummer 100 var ett av de få hus som inte renoverats så mycket. Varken värme eller dusch fanns inne i lägenheten. Jag fick duscha på teatern eller knacka på en trappa ner, och låna badet där. Kakelugnar värmde upp alla lägenheterna, plus att många av oss hade ett litet elelement vid sängkanten. Jag lade ut fårskinn bredvid sängen, för att det inte skulle kännas så kallt på morgonen.

Det enda stora rummet var femkantigt med ett fönster inåt gården. Trägolvet var så slitet att det blev alldeles mörkt då det torkades. Jag hade ställt en stor säng mitt emot kakelugnen och bredvid stod en gammal fåtölj. Där fanns en trygg känsla och en hemtrevlig doft av ved och aska.
Det andra fönstret i lägenheten fanns i köket. Jag minns det lilla bordet och ett ganska starkt ljus från en glaslampa som hängde kvar när jag flyttade in. Där fanns även en Huskvarna gjutjärnsspis som det eldades i under vinterns kallaste dagar.

Vi drack gammeldansk och hade middagar där i köket. Jag klippte bekantskapskretsens hår. Vi spelade band på kassett, tvättade leopardmönstrade tajts och hängde upp på en tvättlina.
Det var ett himla bra ställe för att det var billigt och jag bodde där i ett par år tills det skulle helrenoveras. Jag känner en sorts lycka då jag tänker tillbaka på de åren. Det var mycket nätter, arbete och festande. Det var också stora drömmar och stora tårar och allt annat som man måste hålla på med när man bara är 19 år.

Sen flyttade jag först till en annan andrahandslägenhet i Rågsved. Jag saknade att bo i innerstaden jättemycket. Jag irriterade mig på att det var så svårt att hitta ett permanent boende som man hade råd med. Blev avundsjuk på dem som hade föräldrar som fixade kontrakt.
Då var det ändå möjligt att hitta något. Vad jag förstår nu så är det mycket svårare om man inte har fast anställning. Det har jag aldrig haft, så det är ju helt hemskt. Alla måste ha sina vändor i staden, speciellt när man är ung. Få möta andra och hitta impulser, musik, barer och kärlekar.

Varför bygger man inte på höjden? Tänk om Stockholm blev dubbelt så stort, då skulle vi få en riktig stad även i Sverige.
Jag hamnade ute i Hagsätra efter Rågsved. Fick ett kontrakt av bostadsförmedlingen, faktiskt.
– Slutstationen på linje 19, sa hon som visste.
Ett nybyggt hus med inglasad gård. Det var något helt annat​

Copyright © Hem & Hyra. Citera oss gärna men glöm inte ange källan.