Sydde gardiner, men tvivlade på det mesta …

Var verkligen andrahandslägenheten på Pedagoggränd i Umeå dit jag och min pojkvän flyttade hösten 1991 mitt första egna hem? Ett vagt obehag vid tanken på den prydliga, välplanerade bostaden som på många sätt var ren lyx för oss studenter – men som aldrig i hjärtat blev ett hem. Trots välplanerat kök, badrum med badkar och både sovrum och stort vardagsrum.
Känslan av att lägenhetsinnehavaren vakade över oss med sin oro att vi skulle förstöra något och den låsta dörren till rummet med hennes kvarlämnade saker gjorde sig ständigt påmind. De aprikosfärgade väggarna slöt sig om mig och det hjälpte inte att jag för första och hittills enda gången i mitt liv sydde köksgardiner för att sätta egen prägel på bostaden.

Kanske var det den osäkra situationen, hur jag desperat försökte trycka undan tvivlen på det mesta i den nya vuxentillvaron – var konstskolan, relationen, staden Umeå verkligen rätt för mig? Utanför fönstren de likadana sena 60-talstegelhusen, som i ett grått dis. Och hade jag inte på ett osjälvständigt vis bara hamnat här i stan för att min pojkvän skulle påbörja en lång utbildning?
Men våren därpå tog andrahandskontraktet slut och relationen likaså. En rivningshotad 20-talsvilla på en gigantisk asfalterad parkeringsplats blev akut bostadslösning vid terminsstart. Min konstskolekompis och jag plus tre propra lärarstudenter bildade ett hastigt hopsatt kollektiv. Nu hade jag i alla fall ett eget rum! Och jag målade mörkgröna väggar i ljust gult, målarfärgsdoften blandade sig med den söta från farmors lukt-
ärtsbukett sent i augusti. Den stora affischen av Otto Dix och vykorten jag köpt på konstmuseerna i London. En brun farfarsfåtölj, skrivbord och en låg bokhylla i betsad björk inhandlades billigt på Myrorna.

Om det bara inte varit så lyhört. Kollektivkompisarnas olika pojkvänner kom och gick i huset och plötsligt kunde någon ha ätit upp ens frukost när man smög ner till köket i hopp om att slippa prata. Och de ordentliga lärarstudentskorna visade sig ha en förkärlek för sena spritfester med hockeyspelare från Örnsköldsvik … Övergivenhetskänslan när min kompis talade om att hon bestämt sig för att flytta hem till sin syster. Hon stod inte ut en sekund längre i vårt individualistiska 90-talskollektiv.