Varför görs inte mer för Anton?
Anton Blomberg är 25 år och bor i en egen lägenhet. Hans hyra är drygt 6 500 kronor i månaden. Sen tillkommer bredband och el för 1 200 kronor. Det blir 7 700 kronor i månaden för att Anton ska ha någonstans att bo.
Lägg till kostnaden för mat och frisör så blir summan nästan på öret detsamma som Antons inkomst varje månad. Resten – kläder, skor, apotek, sjukvård, försäkringar och mobilabonnemang – får Antons föräldrar skjuta till.
Anton Blomberg är som vilken kille som helst. Och ändå inte. Han har Downs syndrom och är därför hänvisad till att bo i en bostad med särskild service, så kallat LSS-boende. Där är hyrorna höga, ibland mycket höga, visar vår granskning. Samtidigt är det till för just hyresgäster med mycket låga inkomster.
Kalkylen går helt enkelt inte ihop. Senaste månaden har Antons föräldrar fått skjuta till över 8 000 kronor. Då handlar det om mediciner, besök hos fotvård, hörlurar som fungerar för hans funktionsnedsättning (och de är dyra!), nya sommarskor som funkar för Antons fötter.
Under gymnasietiden jobbade jag extra på nätterna på ett hem för utvecklingsstörda, som det hette då. Det var ett schysst ställe, det fanns många av tidens boenden som var betydligt värre. Åtta killar och tjejer som Anton bodde i en korridor med mat och aktiviteter serverade. Rätt långt från det liv som Anton lever i sin lägenhet, med andra ord. Inte mycket till ett självständigt liv.
Men kostar det så smakar de. Och inkomsterna för de som likt Anton har aktivitetsersättning har inte hängt med. Deras ekonomiska standard har legat still sedan 2003! Medan resten av svenskarna fått det betydligt bättre har barn och vuxna med funktionsnedsättning gått åt andra hållet. De får lita till generösa föräldrar.
Det säger ju sig själv att det inte håller.
På svenskt vis har regeringen därför tillsatt en utredning som ska titta på lösningar för att ”den enskilde inte ska få merkostnader för sitt boende på grund av sin funktionsnedsättning”. Carina Sammeli (S), kommunalråd i Luleå som utrett, menar att det är statens ansvar att ersätta och hon föreslår ett bidrag på 1 200 kronor i månaden.
Gott så, kan man tänka. Men långt ifrån tillräckligt. Sjuk- eller aktivitetsersättningen behöver höjas, förstås. Men det fanns inte med i utredningens uppdrag. Inte heller höjda bostadstillägg eller investeringsstöd för LSS-bostäder, som ofta är nybyggda och därmed med hög hyra.
Så mycket lite talar för att Anton kommer att få ekonomin att gå ihop ens om förslaget går igenom. Klyftorna fortsätter att öka. Antons möjlighet att leva som alla andra – med goda levnadsvillkor och utan att drabbas av extrakostnader på grund av sin funktionsnedsättning – känns fortfarande långt borta.
Så resultatet blir kanske lite bättre för Anton och hans vänner – om det går igenom. Men någon större skillnad kommer det inte göra.
Det är för ynkligt.
