Vem bryr sig om ett skjutet barn?
”Jag vägrar låta Robin bli ett streck i statistiken. Han var Robin och vi är en hel familj som aldrig blir sig lik igen.”
Carolina Sinisalo fick för två år sedan samtalet ingen förälder någonsin vill ha: bägge sönerna skjutna utanför porten. Robin, 15 år, dog medan storebror Alejandro fick skador för livet. Nu lägger Carolina all sin kraft på att få oss att förstå att barn och ungdomar dör på riktigt. ”Vi som bor här vet vad som händer, men övriga 94 procent verkar inte bry sig”, säger hon. Är det så illa? I så fall, dags för oss alla att inse att det inte kan fortsätta så här!
Trygghet och kriminalitet är en av de viktigaste frågorna inför valet. I de förorter som klassas som utsatta känner sig varannan kvinna otrygg. Det är dubbelt så många som i resten av landet. Fyra av tio kvinnor stannar hemma på kvällarna.
Det är den synliga brottsligheten som skrämmer mest: droghandel, buskörning på gångvägar, vandalisering. Och så förstås skjutningarna på öppen gata. Polisen beskriver gängen som lättkränkta kriminella män med kort stubin i löst sammansatta grupper. Vapnen har blivit fler och används allt oftare. Det är gängen som sprider skräck – inte minst bland kvinnor.
Men läget är inte hopplöst. Det finns saker att göra och en hel del görs av både grannar och polis. När Hem & Hyras redaktion nyligen deltog i en säkerhetskurs för journalister träffade vi kommunpolisen Frida Nordlöf. Hon jobbar i Spånga-Tensta och beskriver en tuff verklighet: trångboddhet, droghandel, tolvåringar som är ute till midnatt – och knappt en tjej ute efter mörkrets inbrott.
– Vi har blivit ledande i landet på brottsförebyggande arbete. Vi är helt enkelt tvungna, säger hon.
Frida och hennes kollegor följer polisens strategi att först återta kontrollen över området. De agerar mot öppen knarkhandel, vandalisering och bus-
körning. Det har blivit lugnare i flera områden. Stenkastning mot poliser och ambulanser liksom bilbränder har nästan försvunnit men våldet kan blossa upp snabbt. Själva grundproblemet med dåliga skolor, trångboddhet, hög arbetslöshet och utanförskap kvarstår.
Janna Atta har bott i Biskopsgården i 22 år. Hon tycker att det har blivit tryggare. Hon engagerar sig för att få lokaler för ungdomar och för att bygga broar mellan skolan, polisen och föräldrar. Det är bara de boende själva som kan skapa ett tryggare område, det är hon och Carolina Sinisalo överens om.
